518 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. partsställning. Även dessa erinringar grunda sig alltså på den av lagrådets flertal hävdade skillnaden i målsägandens ställning. Med hänsyn till det nu anförda synes mig någon ändring i de här förut angivna lagrummen icke böra vidtagas. I 5 § av förevarande kapitel behandlas frågan om vittnes tystnadsplikt. Beträffande allmän befattningshavares tystnadsplikt upptagas betämmelser i första stycket. Sådan befattningshavare må ej höras som vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad. I vilka fall sådan skyldighet föreligger beror enligt förslaget av de särskilda författningar, som reglera befattningshavarens ställning, eller de regler, som eljest kunna anses gälla därom. Lagrådet har uttalat, att det icke hade något att erinra häremot. I lagrummets andra och tredje stycken upptagas bestämmelser om tystnadsplikt för vissa grupper av personer, som i sitt förhållande till allmänheten intaga en särskild förtroendeställning. Hit ha av beredningen hänförts advokater, läkare och barnmorskor jämte deras biträden ävensom rättegångsombud, rättegångsbiträde och i brottmål försvarare. Ej heller mot dessa stadganden har lagrådet haft något att erinra i princip. Lagrådet har allenast förordat en jämkning av ordalagen i andra stycket; i anledning härav har förtydligande ägt rum. Enligt beredningens förslag är den i andra och tredje styckena föreskrivna tystnadsplikten icke ovillkorlig; den kan alltid eftergivas av den till vars förmån tystnadsplikten i det särskilda fallet gäller. Även i lag kan för särskilda fall tystnadsplikten inskränkas. Dessutom har i fjärde stycket gjorts ett mera allmänt undantag. Tystnadsplikten gäller icke i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år; dock må försvarare ej höras, med mindre eljest -fara föreligger, att oskyldig fälles till ansvar. Lagrådet har beträffande den omfattning, vari undantag sålunda gjorts från tystnadsplikten, framhållit, att enligt lagrådets mening intresset att skydda den oskyldige ej därigenom bleve i tillbörlig utsträckning beaktat. Därest brottet icke vore av den grova beskaffenhet, som angåves i fjärde stycket, skulle tystnadsplikten gälla, ehuru brottet kunde komma att sonas med mångårigt straffarbete. Även beträffande mål om mindre grova brott syntes med skäl kunna :ifrågasättas att göra undantag från tystnadsplikten. Lagrådet har erinrat, att i Danmark och Norge sådant undantag gjorts utan avseende å brottets beskaffenhet. Att gå så långt vore enligt lagrådets uppfattning väl icke nödvändigt och borde måhända ej ske med hänsyn till vikten av att klienten kunde hysa tillit till tystlåtenheten hos den, åt vilken han förtrott sig. Gjordes skillnad mellan olika brott, syntes det emellertid lagrådet mindre lämpligt att för gränsdragningen anknyta till gällande straffsatser för olika brottstyper; det vore riktigare att låta påföljden i det aktuella fallet vara bestämmande. Från denna utgångspunkt föreslår. Iagrådet, att den som enligt andra eller tredje stycket är skyldig att iakttaga tystnad ändock må höras, såframt eljest fara föreligger, att oskyldig dömes till straff, som är svårare än böter eller mistning av ämbete på viss tid, eller till skydds
