detta land, skulle kunna bli åtalade. Det är klart, att förutsättningen är att det finns en regelbunden kontakt med dessa personer, så att de kunna anses bedriva en dylik verksamhet. Jag tror att det lätt skulle kunna tänkas uppkomma en sådan situation. Enligt min mening är alltså denna paragraf så formulerad, att beteckningen kautschukparagraf är berättigad.
Socialministern hänvisade till de smärtsamma erfarenheterna från tidigare år. Jag kanske får taga kammarens tid i anspråk ett litet ögonblick för att berätta en sak som inträffade under samlingsregeringens tid. Det var en flykting från ett av våra nordiska grannländer, som hade måst fly undan tyskarna och som kom till Sverige, där han bedrev underrättelseverksamhet genom att tala om vissa saker för sin legation. Hans verksamhet kom att falla under den svenska lagen. Emellertid lyckades han komma tillbaka till sitt fosterland, innan han blev insatt i svenskt fängelse, men blev där omhändertagen av tyskarna och skickad till koncentrationsläger i Tyskland för en lång tid. Genom svensk förmedling räddades han från Tyskland till Sverige och kom hit, ganska utmattad efter den långvariga vistelsen i koncentrationsläger, i den tron att han skulle mottagas av vänner och få vila ut. I stället blev han omedelbart införpassad i svenskt fängelse, där han sedan på grund av vissa olyckliga omständigheter fick stanna längre tid än han borde gjort innan den svenska regeringen och den svenska rättsskipningen kunde vidtaga de åtgärder som tarvades för att han skulle komma ut.
Man kan ju säga, att Kungl. Maj:t skall enligt utskottets förslag ha beslutanderätten när det gäller om åtal skall anställas eller ej och att detta innebär en trygghet. Men uppenbart är väl att det är en nödfallslösning att utvidga brottsområdet så mycket, att Kungl. Maj:t i en mycket stor del av de fall, som formellt falla under lagen, måste tänkas komma att utöva sin diskretionära prövningsrätt i friande riktning. Det blir en sorts politisering av rättsskipningen, som väl ingen tycker är önskvärd. Utskottets vice ordförande säger, att detta i alla fall är en utväg att klara saken. Herr Rylander har nämligen träffat några straffrättsprofessorer, som ha den uppfattningen att ingen annan möjlighet finns. Jag är beredd att fästa stor vikt vid vad både herr Rylander anser i frågan – hans sakkunskap är obestridlig – och vad straffrättsprofessorerna anse, men professorer i all ära – jag känner åtskilliga sådana – vi skola nog akta oss för att ha alltför mycket auktoritetstro när det gäller dem eller andra. Det skulle kunna tänkas att man kan finna en lösning, trots att detta förefaller några straffrättsprofessorer osannolikt. Alldeles tydligt var det, att statsrådet och chefen för justitiedepartementet för sin del icke ansåg det alldeles uteslutet, att ett förnyat försök skulle leda till resultat, och det var också socialministerns förhoppning. Då är det väl det naturliga, att man gör ett försök och strävar efter att uppnå mera preciserade bestämmelser särskilt med tanke på de statslösa och de andra personer man syftar på.
Till sist ytterligare en sak, herr talman. Herr Hedlund förklarade, att det var ganska meningslöst att skriva en motivering, vari man uttryckte en önskan att Kungl. Maj:t skulle ägna frågan fortsatt uppmärksamhet. När man icke vill göra en skrivelse, tjänar det väl icke något till med en fras i motiveringen, menade herr Hedlund. Jag måste säga, att herr Hedlunds ståndpunkt är formalistisk, något som är förvånande eftersom herr Hedlund brukar utmärka sig mera för mänskliga än formalistiska synpunkter. Jag vill svara på herr Hedlunds påpekande, att huruvida en formulering i motiveringen spelar någon roll eller ej beror på
