en hel del omständigheter, bl. a. på hur saken uppfattas på regeringsbänken. Vi ha nu från statsrådet och chefen för justitiedepartementet, som är den som är närmast berörd i saken, fått ett uttalande som måste innebära, att han för sin del – och jag förmodar att han menade också regeringen är villig att upptaga frågan utan dröjsmål för att, om kammaren i dag accepterar Kungl. Maj:ts förslag, försöka komma fram till en mera tillfredsställande lösning än någon i dag föreliggande, en lösning som icke medför så stora olägenheter som både nuvarande bestämmelser och utskottets förslag.
Med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få instämma i yrkandet om bifall till Kungl. Maj:ts förslag med den av herr Ståhl angivna motiveringen.
Herr RYLANDER: Herr talman! Med
risk för att jag skall råka illa ut och
komma i fängelse för olovlig
underrättelseverksamhet – ty det kan ju enligt
vad som här sagts vara vad som helst
– skall jag ännu en gång taga till orda.
Jag vill säga, att det är alldeles riktigt, som chefen för socialdepartementet här yttrade i sitt som "högintressant" betecknade anförande, nämligen att det gamla stadgandet var mycket olyckligt formulerat och ledde till en hel del tråkigheter vid tillämpningen. Det var bara det felet med hans anförande, att han talade om paragrafen, sådan den var, innan åtalsspärren infördes, och såvitt jag vet äro kammarens ledamöter ense om att då var den behäftad med stora fel, men jag har inte hört förspörjas någon invändning mot den, efter det denna spärr infördes. Enligt den åsikt åtminstone jag har, skall man helst i lugna tider besluta om de lagar, som skola tillämpas i mera upprörda tider, och man skall inte rusa åstad och improvisera. Orsaken till kritiken mot H a § i dess ursprungliga skick var till stor del den att den blev improviserad. Skall man nu vraka allt vad man har och sedan sätta sig och utreda för att se vad man kan komma till? Är det inte mera logiskt att behålla vad man har, eventuellt med någon jämkning. och som sådan föreställer jag mig vad utskottet föreslagit vara lämpligt, då därigenom visst skydd skulle lämnas åt flyktingarna. Är det inte bättre att göra det och sedan under tiden utreda hur denna paragraf skall vara beskaffad i framtiden? Jag ger nämligen justitieministern alldeles rätt i att paragrafen enligt utskottets förslag täcker mer än de fall man omedelbart vill komma åt, och att det är en utomordentligt svår lagstiftningsmateria man här har att röra sig med. Men jag kan omöjligt hysa en sådan klentro till vad en regering kan åstadkomma, som socialministern gjorde, såvitt jag vet för första gången i sitt liv. Han ansåg att man inte kan ha någon garanti för att det kan bli riktigt, om en justitieminister skall bestämma. Han sade inte, ifall det var justitieminister Zetterberg han hyste en sådan misstro mot. I vart fall tycks han ha de mest hemska tankar om vad valutslaget skulle kunna föra med sig. Han synes frukta, att en oerhört reaktionär justitieminister skulle komma efter valen, vilken man inte kunde tilltro att tillämpa denna paragraf. Såvitt jag kan förstå, är det riktigt, att man ser till att man har ett stadgande, som väl täcker det behov av lagstiftning, som förefinnes i detta hänseende, medan man vidare utreder, huru lagstiftningen definitivt skall ordnas.
Nu skall inte någon inbilla sig, att denna utredning är gjord till höstriksdagen. Känner man Kungl. Maj:t rätt. tar det, även om man skriver en högtidlig skrivelse till Kungl. Maj:t, år och inte bara dagar, innan det kommer något från Kungl. Maj:t. Och här är det inte ens fråga om en skrivelse till
