böra vidtagas. Dessa åtgärder äro av annat slag än stränga strafflagsparagrafer. Jag vet inte hur många av kammarens ledamöter som ha studerat de olika kapitlen i denna lag. Om ni ha gjort det, ha ni t. ex. i lydnadskapitlet, disciplinstadgan och på andra ställen funnit, att man sannerligen inte har gått för långt när det gällt att lämna frihet.
För min personliga del vill jag tillägga, att jag har en så hög tanke om de svenska pojkarna – ty det är väl närmast dem som utskottsmajoriteten åsyftar – att jag inte anser det vara behövligt med straffbestämmelser av detta slag. Ty det kan väl inte vara officerarna som utskottsmajoriteten tänkt på – jag har åtminstone inte fattat det på det sättet – och ansett att det skulle vara så farligt att dessa hålla sammankomster. Jag tror inte att vi ha möjligheter att hindra dem därifrån genom vare sig den ena eller andra lagstiftningen.
Vi reservanter ha, herr talman, i den reservation, som finnes på s. 117 i utskottsutlåtandet utvecklat de synpunkter vi lägga på denna fråga. Det överensstämmer i huvudsak med vad jag här har anfört. Med hänvisning till detta hemställer jag, herr talman, om bifall till den reservation, som år avgiven av herr Lindqvist m. fl.
Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag vill inte åtaga mig att föra
utskottsmajoritetens talan. Jag vill bara
deklarera varför jag själv tillhör
utskottsmajoriteten.
Vi äro ju alla på det klara med, att vi böra söka göra militärlivet så lika det civila livet som möjligt. Men militärlivet är i och för sig av sådan natur att samma individuella frihet i varje fall inte kan lämnas åt krigsman som åt civil man. Men på en punkt äro vi alla eniga, nämligen att krigsmän lika väl som civila personer skola ha rätt att sammanträda till överläggning i lojala ärenden. Till sådana ting räknar jag om manskapet exempelvis vill hålla en sammankomst för att tillgodose sina intressen. Då skola de ha lov att göra detta. Beredskapsmännen skola ha rätt därtill, och rekryterna skola ha samma förmån. Det vore orimligt att söka lagstifta i annan riktning, eftersom riksdagen själv och den militära ledningen uppmuntra till sammankomster, inte bara i kabaretform utan även i bildningssyfte och i syfte att diskutera fackliga frågor.
Men det år en sak; en annan sak är, om man skall direkt medge krigsmän rätt att deltaga och vara verksamma vid sammankomster, som äro tillkomna i direkt syfte att underminera disciplinen, att injaga missmod och över huvud taget mana till handlingar, som äro till skada för krigsmakten och för landets säkerhet. Jag har biträtt Kungl. Maj:ts förslag i fråga om avfattningen av 27 kap. 7 §, som handlar om mötesförbud under beredskapstid och krigstid, och jag har biträtt utskottsmajoritetens förslag att hänga på disciplinparagrafen i 26 kap. det tillägg, mot vilket herr Lindqvist nyss anmälde avvikande mening. Jag har gjort detta därför att det inte kan ligga vare sig i krigsmans, militärmaktens eller landets intresse att ansvarslösa människor skola kunna kalla till sammankomst med direkt syfte att underminera disciplinen, att injaga missmod och uppmana till åtgärder, som äro till skada för landets försvar. Det vore orimligt om någonting sådant skulle tolereras, eftersom disciplin är någonting ofrånkomligt beträffande militärväsendet. Det vore också orimligt att medge någonting sådant av det skälet, att en agitation kan föras, som kanske skapar större farligheter för landet än disciplinbrott, nämligen missmod och misströstan. Skulle riksdagen kunna bevittna, även under fredstid, att det arrangerades möten med militär
