Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
112
Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 em.
Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

personal, möten som skulle ha till ändamål att övertyga vederbörande om att därest en stormakt angriper oss, så är det ingen mening att försvara oss och att det dessutom vore till gagn för landet, om denna makt besegrade oss, ty då finge vi sociala och andra förhållanden, som för oss skulle vara av värde att äga. Vore det rimligt, säger jag, att tillåta någonting sådant? Alla svara nej. Vi vilja med denna lag endast förhindra att dylikt skall kunna ske. Vad är det för mening i att offra 800 miljoner eller nära 1 miljard kronor i försvarsutgifter, om man samtidigt skall lämna möjligheter till dylik agitation för de krafter i samhället, som kunna ha intresse av att därigenom så försvaga vårt försvarsväsende, att försvaret inte får något värde alls? Det är sådana skäl som gjort att jag har anslutit mig till utskottsmajoritetens förslag om att i 26 kap. 10 § införa detta tillägg.

Jag vill bestämt betona att det vore orimligt att i detta inlägga innebörden, att utskottsmajoriteten skulle tillhöra någon falang i riket, som på något sätt ville kringskära yttrande- och församlingsfriheten. Jag upprepar ännu en gång: det gäller här endast en lagstiftning, som är nödvändig för att skapa vad vi alla önska, nämligen det starkaste försvar vi kunna åstadkomma. Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.


Herr RYLANDER: Herr talman! Församlingsfriheten hör till det mest oförytterliga av rättigheterna för medborgarna i en demokratisk stat. Och man vill högst ogärna göra undantag från en sådan förmån. Emellertid finnas i detta hänseende för närvarande undantag beträffande krigsmän såväl i krigstid som fredstid. De få inte sammankomma hur som helst och tala om vad som helst. Anledningen härtill är uppenbarligen att man ansett vissa hänsyn böra tagas till den disciplin som måste upprätthållas inom militärväsendet.

När utskottet nu gått att taga ställning till frågan om hur en bestämmelse i detta hänseende skulle utformas i den nya, mera humanitära strafflagen för krigsmakten, har det varit synnerligen angeläget för utskottet att slå vakt om denna verkligt fundamentala rättighet för medborgarna. Det har stått klart för utskottet, att man inte kunde göra undantag för krigsmän, med mindre synnerligen starka skäl talade för detta. Emellertid är det ju så, att krigsmakten är det yttersta värnet för vår frihet, inte bara gentemot hot utifrån utan även mot hot inifrån, av demokratiens fiender inom landet. Det är då rätt naturligt, att själva krigsmakten måste vara kringgärdad med ett så starkt straffrättsligt skydd som möjligt. Vi nedlägga ju stora kostnader på att materiellt uppbygga en stark och välrustad krigsmakt, och vi böra då se till att den även är andligen väl rustad att stå emot påfrestningar. För att nå detta syfte kan det vara nödvändigt, att de som tillhöra krigsmakten vare sig som värnpliktiga eller som fast anställda,fä vidkännas vissa inskränkningar i de rättigheter som äro tillförsäkrade medborgarna. Det kan befinnas nödvändigt, att de få utnyttja sina medborgerliga rättigheter med en viss prutmån. Det kan inte vara rimligt, att man tillåter en person, som tillhör krigsmakten, att begagna sin församlingsfrihet och sin yttrandefrihet ända därhän, att det blir till skada för krigsmakten själv eller att en allvarlig risk för sådan skada uppkommer.

Vid övervägande av alla dessa omständigheter har utskottsmajoriteten funnit, att det finns behov av att inskränka mötesfriheten inte bara i krigstid, som departementschefen föreslagit, utan även i fredstid. Vi få därvid beakta, att skillnaden mellan krig och fred är inte så klar och bestämd