124 Nr 24. Torsdagen den Förslag till lag angående ändring i lagen Herr talman! Jag skulle egentligen ha velat framställa ett yrkande. Ett sådant yrkande kan icke sammanfalla med den föreliggande reservationen. Jag avstår från varje yrkande och inskränker mig till de påpekanden, som jag här gjort. – Herr DAHLGREN: Herr talman! När jag tidigare här i riksdagen yrkat på en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen, har jag haft en annan utgångspunkt än vad herr Hagård tydligen har haft. För mig har det varit ett intresse att skapa en dylik samordning för att på det sättet åstadkomma ersättning åt en väsentligt större del av de skadade än dem, som i dag få ersättning. Jag syftar på alla dem, som i sista instansen, försäkringsrådet, inte tillerkännas ersättning, därför att skadorna inte anses orsakade genom olycksfall i arbete. Jag har också hela tiden haft den uppfattningen, att man skall sträva efter att göra ersättningen från både olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen så hög, att det inte uppstår någon inkomstförlust för arbetarna. Av de invändningar, som herr Hagård nu gör, förstår jag emellertid, att för honom är risken för överförsäkring det dominerande. Jag tror dock att denna risk är rätt liten i jämförelse med alla de fall, där inkomsttagarna även i fortsättningen komma att bli underkompenserade. Och man kan väl ändå inte komma ifrån det faktum, att en arbetare är lika mycket värd sin lön, när han skadats av olycksfall i arbete, som när han arbetar. Vi ha i motioner vid olika riksdagar haft tillfälle att framhålla våra synpunkter på dessa frågor. Jag skall för min del villigt erkänna, att det förslag, som nu föreligger, är ett framsteg i jämförelse med den nuvarande lagstiftningen. Jag betraktar bl. a. slopandet av de lägre sjukpenningsklasserna som 17 juni 1948 em. om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. ett framsteg, även om det är ett mycket litet sådant. År 1946 motionerade vi om att man skulle slopa alla sjukpenningsklasser, där ersättningen var mindre än 4 kr. om dagen, ett förslag som emellertid inte vann riksdagens gehör. Vad som i dag föreslås ligger emellertid ganska nära detta vårt förslag, även om det bör framhållas, att penningvärdet nu är betydligt sämre än det var 1946. Jag har inte med detta velat ha sagt, att jag finner förslaget, sådant det nu föreligger, fulländat på något sätt, utan jag har en del kritiska invändningar – därav en mycket kritisk invändning, som gäller övergångsbestämmelserna – att anföra. Jag vill emellertid, innan jag redogör för min uppfattning om övergångsbestämmelserna, säga några ord om karenstiden. Jag har under den ordinarie motionstiden i år avlämnat en motion, där det he1nstäl.les att riksdagen måtte fatta beslut om karenstidens slopande. Det föresläs nu såväl i utskottsutlåtandet som i den kungl. propositionen en sådan ändring av gällande karenshestämmelser, att en arbetare, som har varitsjukskriven i tre dagar, skall få ersättning för olycksfall i arbete. Tidigare har det varit fyra dagar. Det är alltså en liten förbättring som har skett, men den föreslagna bestämmelsen betyder ändå, att en skadad arbetare, som av läkare beordrats eller uppmanats att besöka annan läkare för specialvård, fortfarande inte kan erhålla ersättning därför, om det inte har gått tre dagar efter olycksfallet. Låt mig anföra ett praktiskt exempel, som är nästan dagligt på den arbetsplats, där jag själv är anställd. Det händer där ofta att arbetare få, såsom jag framhållit i min motion, stålgrader i ögonen och att olycksfallen äro av sådan art att arbetarna, trots att vi ha tjänsteläkare, sjuksköterska, röntgenapparatur och operationsrum på arbetsplatsen, beordras att uppsöka specialläkare för vård.
