Torsdagen den Förslag till lag angående ändring i lagen gått från detta enhetsbelopp, men man har måst släppa de ursprungliga intentionerna och ge ersättning både under och över detta streck i förhållande till den egentliga arbetsinkomsten för den skadade. Det har härigenom uppstått mycket stora svårigheter, när det gällt att få det hela att såtillvida verka riktigt, att vid olycksfall i arbete inte lämnas högre ersättning än som betingas av den förlorade arbetsinkomsten. Man har beträffande rätt stora inkomstgrupper nödgats acceptera, att ersättningen vid olycksfall i arbete är högre än själva arbetsinkomsten. Denna överförsäkring utgör en särskilt stor fara – det inses ju lätt av alla. Det lämnas också i utskottsutlåtandet en viss antydan därom, då utskottet på s. 9 säger att "frågan om överkompensation bör emellertid ägnas särskild uppmärksamhet vid socialvårdskommitténs fortsatta utredning rörande revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen"- Samma fara för överförsäkring framträder i ett annat sammanhang, som jag särskilt vill fästa uppmärksamheten på, nämligen vid de komplementsförsäkringar som kunna tagas i anslutning till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Jag vet att inom andra lagutskottet, där det ju finns en alldeles särskild sakkunskap på socialförsäkringens område, har man uttalat en bestämd gensaga mot att lagstiftningen utformats på ett sådant sätt, att komplementförsäkringens inverkan icke beaktats. Särskilt när det gäller olycksfall i samband med sön- och helgdagar kan det framkomma ersättningar, som äro vida högre än den förlorade arbetsinkomsten. Jag har ett exempel på ett olycksfall i arbete, där den arbetsinkomst, som förlorades, utgjorde ungefär 90 kr., men där den ersättning, som vederbörande fick, uppgick till 104 kr. för själva olycksfallet. När därtill lades komplementförsäkringen i fråga – det var en kollektiv olycksfallsförsäk17 juni 1948 em. Nr 24. 123 om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. ring – utgjorde beloppet 168 kr. Dessa belopp utgingo emellertid enligt den lagstiftning, som nu gäller. Skulle den lagstiftning, som vi i dag skola besluta, ha tillämpats, skulle det ha inneburit, att vederbörande i stället för cirka 90 kr. i :förlorad arbetsinkomst fått en ersättning från olycksfallsförsäkringen med 160 kr. Lägger man därtill komplementsförsäkringen, blir resultatet, att mot den förlorade arbctsinkomsten av 90 kr. ställes ett belopp av 224 kr. Utskottet har också på s. 10 sagt, att man förutsätter att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på frågan om överförsäkring genom frivilliga komp]ementsförsäkringar. Jag har velat understryka dessa synpunkter för att visa, att det kan hända, att vi genom att binda oss vid den anordning, som träffades genom beslutet 1946 om den obligatoriska sjukförsäkringen, få fram företeelser, som innebära en avsevärd överförsäkring. Jag är inte nog optimistisk att tro, att det skulle vara möjligt att förmå statsmakterna att göra en ändring av det beslut, som fattades vid 1946 års riksdag, men jag vill ändå säga, att det skulle vara av allra största betydelse, om man kunde ta saken under övervägande och kanske verkställa en revision, som gör det möjligt att kombinera de olika socialförsäkringsgrenarna med varandra. Detta bör desto lättare kunna ske, som den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen troligen inte kan träda i kraft den 1 juli 1950, såsom man ursprungligen tänkt sig, utan måste skjutas en smula på framtiden. Det påpekades ju vid den interpellationsdebatt beträffande den kommunala indelningen, som fördes här i kammaren för någon vecka sedan, att det finns ett visst bestämt sammanhang mellan genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkringen och den nya kommunindelningen, vilket gör att kommunindelningsreformen måste komma före ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen.
