Fredagen den 18 juni 1948. Nr 24. 135 Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder för förvaring av sprängämnen och ammunition. igångsatt, och icke ens byggnadstillstånd har lämnats. Vi äro snart framme vid midsommaren och halva året är gänget, men ännu har ingenting gjorts för igångsättande av ytterligare anläggningar. Jag hoppas väl att något blir gjort. Men det är faktiskt så att halva året gått utan att ens byggnadstillstånd lämnats, för så vitt de uppgifter jag kunnat inhämta äro riktiga. Detta rör sig ändå om den återstod på mer än två tredjedelar, som är mycket trängande Och behövlig. Den utredning, som från chefens för armén sida sattes i gång hösten 1947, var enligt herr statsrådets svar igångsatt för att utreda riskerna av det rådande provisoriet. Jag får nog säga, att referatet, där det nämnes att därvid befanns, att explosions-, brand- och inbrottsrisker förelågo vid åtskilliga provisoriska förrådsplatser, nog får anses använda mycket lindriga ordalag. Jag har nog fått den uppfattningen, att detta gäller flertalet. Jag tror att ingen vågar bestrida, att det i verkligheten föreligger mycket svåra brister med delvis katastrofala risker för dessa dyrbara och omistliga förråd. Det brukar ju sägas, att försvaret skall hålla krutet torrt. Men vi äro faktiskt i det läget, att vi ha både otillräckliga och undermåligt förvarade sprängämnes- och ammunitionsförråd! Denna utredning, som chefen för armen igångsatte, föreslog ju en sanering av särskilt riskfyllda förrådsplatser. Saneringen får man väl förstå så, att de skola bli ur lagringssynpunkt mera ändamålsenliga samt bättre med hänsyn till inbrottsskydd och bevakning. Herr statsrådet säger, att medel äro ställda till förfogande. Jag måste då fråga, vilka medel som äro ställda till förfogande och vilka åtgärder som äro genomförda. Det är mycket svårt att få en inblick i det militära skeendet, därför att det är så mycket som där anses ej böra utlämnas till offentligheten utan hemligstämpas. Mot detta har jag i och för sig ingen erinran, när det är nödvändigt. Men jag har icke kunnat utröna, att dessa förslag till provisoriska förbättringar ha utlöst någon handling ännu. Jag har heller icke kunnat utröna, att några medel ha ställts till förfogande för detta ändamål. Men om herr statsrådet kan och vill berika mitt vetande på den punkten vore jag givetvis mycket tacksam. I alla händelser måste de vidtagna åtgärderna – om det nu är några – vara av mycket ringa omfattning, när man icke genom att efterhöra förhållandena kan uppspåra någonting av detta. Det är nu ändå ett halvår efter det dessa allvarliga brister ha påvisats. Sedan får jag kanske också be herr statsrådet om ett litet klarläggande av ett uttalande i svaret. Det förefaller mig innebära ett visst motsatsförhållande. Herr statsrådet säger sig icke kunna räkna med att permanenta förråd skola kunna uppföras i snabbare takt än nyss angivits – alltså under förutsättning att det sättes i gång ytterligare byggnader 1948 och att det i bästa fall är färdigt 1951. Så säger herr statsrådet på ett i och för sig mycket tacknämligt sätt, att statsrådet vill ägna uppmärksamhet åt detta i syfte att påskynda programmets genomförande. Om man å ena sidan säger, att det icke kan bli färdigt förrän tidigast då och då, men å andra sidan säger, att man vill ägna välvillig uppmärksamhet åt att påskynda det, då frågar jag: Bakom detta påskyndande måste väl då ligga tankegången att det är svårt att uppnå det ens 1951? Då blir det ju en ännu mera nedslående bild av läget på detta viktiga område! Jag kan icke underlåta att av svaret draga den slutsatsen, att det är mycket litet gjort sedan 1946, då något mer än hälften av något mindre än tredjedelen är färdigställt, något mindre än hälften av något mindre än tredjedelen
