134 Nr 24. Fredagen den 18 juni 1948. Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder för förvaring av sprängämnen och ammunition. tingen det gäller bergförråd eller friliggande betongförråd – förrådens dörrar äro utförda enligt gällande föreskrifter, vilka förutsätta inbrottssäkerhet mot mekanisk åverkan. Mot angrepp medelst detonerande laddningar – som kommo till användning vid Sjöboförråden – torde man icke kunna fullständigt gardera sig. Vid bergförråden äro emellertid dörrarna utförda i sådan tjocklek, att de torde kunna motstå tänkbar åverkan från sprängningsangrepp. En undersökning pågår angående möjligheten att genom automatiska spärranordningar minska möjligheten att genom detonationsåverkan erhålla tillträde till förråden. Vidare yttrade: Herr LIEDBERG: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet för svaret och – skulle jag kunna säga – även för det välvilliga intresse och den välvilliga uppmärksamhet som statsrådet lovat ägna denna fråga. Men jag kan icke underlåta att anmäla erinringar mot det tillstånd, som är rådande i fråga om dessa förrådsanläggningar och varom herr statsrådets svar här vittne. Det är ju icke ett principbeslut som det här rör sigom och icke heller någon fråga om medelsanvisning. Det är, såsom herr statsrådet i sitt svar redan erinrat, på det sättet, att 1946 års riksdag fattat principbeslut. Någon fråga om huruvida det skall vara anslag eller icke är ju icke heller aktuell, ty den frågan är löst. Det är verkställigheten det rör sig om. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala någon liten förvåning i samband med det som skedde i Sjöbo. Principbeslutet innebär ju, att förråden skola vara förlagda i berg, utom då det ställer sig särskilt kostbart eller oekonomiskt eller då dylik möjlighet ej står till buds eller då det gäller mindre förråd. Det kan ju hända, att med hänsyn till mobiliseringsplaner och dylikt Sjöbo var en lämplig plats. Men det finnes på ganska nära distans därifrån i Dalbytrakten avsevärda berg och stenbrott, där det förefaller att man med en helt annan säkerhet och utan särskilt betungande kostnader kunde anordna förråd. Det är en fråga, som jag icke begär att få besvarad av herr statsrådet. Men jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet att även ägna sin uppmärksamhet åt den sidan av saken, d. v. s. angelägenheten av att förråden verkligen förläggas i berg, där sådant är möjligt och lämpligt. Sedan framgick det av svaret, att ungefär en tredjedel av dessa förrådsanläggningar är färdigställd eller under arbete. Det är nu två år sedan principbeslutet fattades. Jag kan nog utan överdrift våga påståendet, att även om "cirka en tredjedel" är ett riktigt uttryck är dock beteckningen "en tredjedel" tilltagen i överkant. Man har icke nått detta tal ännu, om man därunder inräknar både det antal anläggningar som äro färdigställda och i ordning och de anläggningar som äro under byggnad. Det är icke behagligt att stå i en offentlig debatt och siffermässigt belysa det dåliga tillstånd vi ha. Men det är ju faktiskt mycket nedslående siffror, när man tar reda på vilka anläggningar som verkligen äro färdigställda och vilka som äro under arbete samt därvid finner, att de färdigställda äro ungefär hälften av denna knappa tredjedel och de under arbete varande något mindre änrhälften av denna knappa tredjedel. Herr statsrådet säger, att om de återstående anläggningarna igångsättas 1948, skulle de i bästa fall vara färdiga 1951. Nu kommer jag, herr statsråd, med en allvarlig erinran. Såvitt jag vet är ingenting av det arbete, som teoretiskt kan igångsättas 1948, ännu
