14 Nr 24. Tisdagen den 15 juni 1948. Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov. te sig ganska mörka. Den byggnadskvot, inom vilken de 200 miljonerna skola rymmas, är för år 1948 fastställd till 80 miljoner. alltså mindre än hälften av vad som skulle behövas. Inom denna ram skall man alltså år 1948 tillgodose behovet av byggnadsarbeten inte bara för folkskolan utan även för samtliga andra skolformer och vidare för universitet, högskolor, kyrkor och andra samlingslokaler m. m. Det är givet, att jag med dessa svårigheter för ögonen är angelägen att se till, att allt göres för att lätta de svårigheter som möta. I detta syfte arbetas sedan länge efter flera linjer. För det första sker en ytterst noggrann gradering efter angelägenhetsgrad av alla aktuella byggnadsprojekt, så att byggnadstillstånd endast meddelas för de mest trängande byggnadsföretagen. För det andra inskränkas byggnadstillstånden i stor utsträckning till att avse endast de delar av byggnadsföretagen som innehålla själva klassrumsutrymmena. Så långt det av byggnadstekniska och andra skäl finnes lämpligt, skär man alltså bort gymnastiksalar, samlingssalar, specialsalar och andra biutrymmen. Härigenom minskas belastningen på byggnadskvoten med i genomsnitt omkring 20-30 %, när fråga är om folkskolebyggnader. Vidare underhandlas numera beträffande större skolbyggnadsföretag på s. k. kvotorter med vederbörande kommuner om möjligheterna att taga i anspråk bostadsbyggnadskvoten för det aktuella skolbygget. I åtskilliga fall ha också överenskommelser kunnat uppnås av innebörd, att skolhygget helt eller delvis får ske på bekostnad av kommunens bostadskvot. Det förslag som innevarande års riksdag godtagit om statsbidrag för uppförande av klassrumsbaracker ingår också som ett led i åtgärderna för att få till stånd en tillfällig lättnad på skolbyggnadsfronten. Emellertid torde det inte i längden förslå med sådana åtgärder, som jag här exemplifierat. Kvar står enligt min mening likväl ett starkt behov av att för kommande år den s. k. skolbyggnadskvoten väsentligt höjes. Att så icke kunnat ske redan för år 1948 sammanhänger givetvis med den starka begränsning av all investeringsverksamhet som nödvändiggjorts av det ekonomiska läget. Interpellanten uttalar i motiveringen till sin interpellation bekymmer över att skolbyggnadskvotens knapphet särskilt kan komma att drabba landsbygdens skolväsen. På sätt och vis har interpellanten rätt i detta. När en så stark gallring bland aktuella byggnadsföretag måste göras, som nu är fallet, är det ganska naturligt att resonera så, att en dålig skolbyggnad i regel är bättre än ingen alls. Situationen är ju för närvarande den, att ett stort antal av de skolor som nu byggas på tätorter kommit till för att skaffa tak över huvudet åt nya klasser, medan nybyggnadsbehovet på landsbygden ofta motiveras med befintliga skolors dåliga beskaffenhet. Om det befinnes, att en skola på landet trots mer eller mindre allvarliga olägenheter kan yara i bruk några år, så kan det bli nödvändigt att låta dess ersättningsbyggnad stå tillbaka till förmån för en skola i en tätort, där inte ens en dålig lokal finnes att uppbringa för det växande elevantalet. Jag kan emellertid försäkra interpellanten, att jag själv och andra, som ha ansvaret för dylika avgöranden, äro fullt medvetna om angelägenheten av att landsbygdens intressen bli så väl tillvaratagna som möjligt. För att belysa läget i detta avseende kan jag nämna, att av 152 skolbyggnadsföretag, som erhållit statsbidrag under tiden den 1 januari 1947-den 15 maj 1948, 56 gällt skolor i städer och andra tätorter, medan 96 avsett skolor på den egentliga landsbygden. Med det anförda torde herr Janssons interpellation få anses besvarad.
