18 Nr 24. Tisdagen den 15 juni 1948. Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov. het kostar tre eller kanske fyra gånger så mycket som en skolbyggnad på landsbygden. Men även om man säger fyra gånger, skulle det i alla fall innebära, att landsbygden fått ungefär en tredjedel av den summa som man kunnat lämna tillstånd för till folkskolebyggnader. Om man tänker på att det där rör sig om ersättningsbyggnader och byggnader för centralisering men i städerna om att skaffa rum över huvud taget för klasser som inte ha klassrum, tror jag inte att man kan säga, att landsbygden blivit sämre tillgodosedd än städerna. Det skulle för övrigt rimma mycket illa med mina egna intentioner, och jag kan försäkra – jag tror, att jag visat det i mitt handlande – att jag inte bara har lika stort intresse för landsbygdens skolväsende som för städernas utan ett större intresse, av det enkla skälet att städerna alltid hävda sig och att det där är starka krafter som föra skolorna framåt, under det att landsbygden med sina långt mera svårlösta skolfrågor är i stort behov av stöd från de statliga myndigheternas sida. Vidare ansåg interpellanten, att lärarna gärna sökte sig till städerna därför att skolbyggnaderna där vore bättre och där också funnes bättre bostäder. Jag undrar, hur det är i detta fall. Vi ha en rad av lärare vid läroverken som inte kunna tillträda sina tjänster därför att de inte kunna få bostäder. Däremot lämna vi varje vecka statsbidrag till åtminstone ett tiotal tjänstebostäder för folkskollärare på landsbygden. Möjligheterna att få bostäder där äro nog större än vad de äro i städerna. Även om interpellanten sett i en stad en ståtlig skolbyggnad som kostat 21/2 miljon kronor, skulle han kunna besöka en massa städer, där man läser i miserabla skolbyggnader och där man lider en sådan brist på skollokaler, att två klasser måste dela ett klassrum. Alltnog, det är besvärligt överallt, det är den enkla sanningen. Ingen kan ha starkare känning av det än den som sitter i ecklesiastikdepartementet och dels får ta emot alla klagomål, dels får en viss överblick över läget. Interpellanten var även inne på frågan om skolbarnsbespisningen, och han sade, att landsbygden inte kunnat tillgodogöra sig den reform, som riksdagen för ett par år sedan beslöt. Jag besvarade häromdagen i första kammaren en interpellation i samma ämne, och det gör att förhållandena äro ganska aktuella för mig. Jag vill nämna några siffror för att visa, att förhållandet är det rakt motsatta mot det som interpellanten framhållit. Höstterminen 1940, eller noga räknat läsåret 1940/41, fingo drygt 23 procent av städernas barn bespisning i skolan. Höstterminen 1947 hade antalet stigit till 34 procent. Var och en kan räkna ut, att det är en stegring med knappt 50 procent. På landsbygden uppgick under läsåret 1940/41 antalet bespisade barn till 9,5 procent. Höstterminen 1947 hade det stigit till 27 procent. Stegringen på landsbygden närmar sig alltså 200 procent, under det att den i städerna, som sagt, är knappt 50 procent. Även om man med beklagande måste säga, att skolbarnsbespisningen på landsbygden inte blivit vad man hade önskat att den skulle bli, går utvecklingen ändå i rätt riktning. Delvis beror den låga siffran för landsbygden för övrigt på att man på sina håll visat ringa intresse för saken. Jag kan nämna att det på landsbygden i Skåne var sammanlagt 32 barn som åtnjöto bespisning i skolan höstterminen 1947. Detta utgör 1/1., procent av alla skolbarn. I Östergötland var siffran ungefär densamma som i Skåne, och relativt 1/2 procent. I Norrbotten däremot åtnjöto mellan 90 och 100 procent av alla skolbarn bespisning i skolan. Det är således inte bara lokal- eller personalsvårigheter som inverka, utan även och i hög grad tillgång eller brist på personligt intresse. Jag har, herr talman, med det anförda i någon mån velat komplettera mitt in
