Tisdagen den 15 juni 1948. Nr 24. 19 Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov. terpellationssvar och visa, att jag åtminstone på en del punkter har en annan uppfattning än interpellanten om tillgången på folkskolelokaler i stad och på landsbygd. Herr NILSSON i Göingegården: Herr talman! Efter statsrådets redogörelse kunde det måhända anses onödigt att ytterligare förlänga debatten, men jag kan inte underlåta att med ett par ord understryka de skoldistriktens bekymmer, som interpellanten givit uttryck åt. För varje dag som går blir situationen allt svårare, och rätt som det är kommer den att bli alldeles ohållbar. Jag vet mycket väl att ecklesiastikministern inser nödvändigheten av att söka råda bot på missförhållandena, men jag är inte alldeles övertygad om att de myndigheter, som ha att fördela byggnadstillstånden, lika klart inse hur allvarligt detta problem är. Interpellanten nämnde någonting om att man tvingas gå tillbaka till gamla skolformer, och enligt upplysningar från skolÖverstyrelsen ligger det faktiskt så till, att man inom en del skoldistrikt sagt ifrån, att man tvingas gå tillbaka till varannandagsläsning, om lokalfrågan inte blivit löst före skolårets början 1949. Detta är ju en sorglig utveckling, som man bör söka undvika. Såsom statsrådet framhöll finns det flera anledningar till att svårigheterna blivit aktuella. Sedan kriget finns det givetvis en viss eftersläpning av nybyggnadsverksamheten. Dessutom har det ökade barnantalet skärpt svårigheterna, och införandet av det sjunde skolåret, som blir obligatoriskt i höst, har inte minst medverkat till att problemet är aktuellt just för dagen. Det är beklagligt att man på grund av införandet av det sjunde skolåret tvingats tillgripa så många provisoriska lokaler, som inte tillnärmelsevis fylla kraven på en skollokal. Detta sjunde skolår kommer på detta sätt att bli långt ifrån populärt både bland föräldrarna och bland de lärare, som skola undervisa i dessa provisoriska lokaler. Man har ju tvingats tillgripa församlingshem, godtemplarlokaler och kommunala lokaler, vilka aldrig varit avsedda för undervisning och som i många avseenden inte på långt när fylla kraven på en skollokal. Jag är således fullt på det klara med att myndigheterna måste vidtaga kraftåtgärder, och i likhet med interpellanten ser jag ingen annan utväg än att man får ta av bostadsbyggnadskvoten och lägga över till skolbyggnadskvoten. Jag är medveten om att detta inte är någon behaglig utväg att tillgripa för närvarande, och det är säkerligen inte vare sig aktuellt eller populärt i kommunerna att gå över från att bygga bostäder till att bygga skolor. Jag vill därför trycka på nödvändigheten av att de myndigheter, som ha hand om bostadskvotfördelningen, själva ta initiativet och inte överlåta åt kommunerna att pruta av på bostadsbyggandet och i stället uppföra skollokaler. Jag vet alltför väl, att det inte är roligt att stå upp i en kommunal församling och säga, att bostadsbyggandet måste stå tillbaka för uppförandet av en skollokal. Man tar då i stället och ökar barnantalet per klass, men till slut går inte heller detta att driva längre, och läget blir ohållbart. Jag vill upprepa vad jag sade i början av mitt anförande, att jag är medveten om att chefen för ecklesiastikdepartementet mycket väl känner till förhållandena på detta område men att jag inte tror att de myndigheter, som ha hand om byggnadskvottilldelningen, lika klart inse allvaret i detta speciella problem. Herr JANSSON i Aspeboda (kort genmälc-): Herr talman! Jag konstaterar att statsrådets andra anförande återspeglar ett stort intresse för denna frå
