20 Nr 24. Tisdagen den 15 juni 1948. Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov. ga, och jag kan därför ännu med ett visst lugn se mot framtiden. Det var emellertid en sak som jag inte riktigt fattade, nämligen att man på landsbygden liksom i städerna skulle kunna utnyttja en del av bostadskvoten till att uppföra skollokaler. Jag kan inte erinra mig, huruvida vi fått oss tilldelad någon bostadskvot, och det torde bara vara städerna som ha denna möjlighet. Det är bara glädjande om den har utnyttjats, och jag hoppas den i framtiden kommer att utnyttjas i sådan utsträckning, att det kan bli en rimlig fördelning mellan bostads- och skolbygge. Det var med glädje jag i interpellationssvaret såg uppgiften att under den senaste tiden statsbidrag i 56 fall lämnats för uppförande av skolbyggnader i städer och i 96 fall på landsbygden. Det var emellertid inte den tid som gått som gav mig anledning att yttra mig i frågan, utan det framtidsperspektiv vi ha med hänsyn till folkvandringen. Jag sade att man kan spåra svårigheternas orsaker på många områden, men jag ville inte ta kammarens tid i anspråk med att räkna upp dem. En orsak är naturligtvis nativitetsökningen, men dessutom pågår det ju en vandring mellan yrken, som också medverkat till att vi kommit i denna situation. Det skulle emellertid föra för långt att gå in på detta. Det är ett glädjande faktum att intresset för skolbarnsbespisningen växer sig starkt överallt på landsbygden, och jag hoppas att det inte skall uppstå sådana svårigheter, att intresset svalnar. Det har ju många gånger varit tråkigt nog, när svårigheter tornat upp sig så att man inte kunnat väcka det nödvändiga intresset. Vad jag sade om att de bästa lärarkrafterna söka sig till städerna har åtminstone tidigare gällt. Skulle bostadsbristen i städerna göra att landsbygden får de bästa lärarna, om man eventuellt kan skaffa bostäder åt dem, då få vi säga, att det är ett exempel på att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet WEIJNE: Herr talman! När jag talade om möjligheterna att skaffa bostäder åt lärare, tänkte jag på att det, som jag tidigare sade, i praktiskt taget varje konselj lämnas statsbidrag till uppförande av en rad lärarbostäder på landsbygden. I längden får nog därför landsbygden större möjligheter att skaffa bostäder åt lärarna än städerna med deras nuvarande bostadsbrist. Fröken NYGREN: Herr talman! Det kan kanske anses obefogat att ta till orda i denna diskussion nu, eftersom det inte råder några delade meningar om nödvändigheten att i största möjliga utsträckning tillgodose behovet av skollokaler, inte minst på landsbygden. Jag kan emellertid ändå inte underlåta att säga några få ord. Statsrådet lämnade några siffror, som så hjärt som möjligt visade, hur situationen förändrats under de senaste femton åren. Det är ju beklagligt att det ökade intresse för folkskolan och dess behov i olika avseenden, som i och för sig är så glädjande, kommit till stånd i en situation, när det är så svårt att lösa byggnadsfrågorna och kraven på att få bygga av många orsaker äro så oerhört mycket större än möjligheterna att tillgodose dem. I den skrivelse, som skolöverstyrelsen i mars sände till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, sades det, att det aktuella behovet just då motsvarade en summa av 530 miljoner kronor. Nu säger man med ledning av de erfarenheter man sedan dess fått, att det vore synnerligen önskvärt, att man i de olika distrikten runt om i landet finge sätta spadarna i jorden och påbörja byggen för inte mindre än 600 miljoner kronor. Behovet ökas alltså ständigt.
