26 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande. därmed vill man väl antyda, att våra arvoden äro för höga och förmånerna för stora. Åtminstone har jag efter varje sådan episod gått omkring och känt mig hart när som en brottsling. Varenda människa jag möter dyker på mig och börjar tala om de förmåner, som jag varit med om att bevilja mig själv. Funnes det någon möjlighet att undvika denna ordning skulle detta för mig – och jag förmodar också för övriga kammarkamrater – vara en mycket stor förmån. För riksdagens anseendes skull framför allt vore en ny ordning i detta hänseende av allra största betydelse; dessvärre är detta riksdagens anseende bland allmänheten inte så värst stort, utan det skämtas ganska friskt härvidlag både bland allmänheten och i pressen. Den motion, som jag har väckt, har konstitutionsutskottet utan motivering yrkat avslag på. Utskottet säger bara, att det inte kan finna skäl att biträda densamma. Jag för min del skulle emellertid vilja efterlysa de skäl, som utskottet kan ha haft för denna sin ståndpunkt. Min tanke med motionen var den, att riksdagen vid tillfällen då arvodena skola ändras vänder sig till ett kollegium av i landet allmänt aktade män i hög ämbetsmannaställning, som skulle ha till uppgift att yttra sig över förslag både om höjning och om sänkning av arvoden och andra förmåner. Finge riksdagen detta stöd skulle allmänheten sedan inte kunna komma med sina för riksdagen nedsättande kommentarer. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen. Herr förste vice talmannen MAGNUSSON: Herr talman! Det må tillåtas mig, som snart kommer att lämna riksdagen, att säga några ord i anledning av de uttalanden, som här nyss gjordes av herr Dickson. Jag har ingenting emot att det skojas, och det ganska friskt, med riksdagen både bland allmänheten och i pressen men under den förutsättningen att detta skoj innebär något av verksam och befogad kritik. Ty en befogad kritik är både hälsosam och nyttig. Däremot har jag nog många gånger tyckt, att den kritik, som riktats mot riksdagen, varit ganska ovederhäftig och närmast bottnat i fullständig okunnighet såväl om riksdagens arbetsformer som om de förhållanden under vilka riksdagsmännen arbeta. Jag är den siste att vilja företräda den meningen, att riksdagsmännen skola kunna tilldela sig själva sådana ekonomiska och andra förmåner att det skulle bli förenat med verkligt god ekonomisk förtjänst att tillhöra riksdagen. Själv har jag varit med här sedan 1915, och jag har sålunda en liten smula erfarenhet av vad det velat säga och vill säga för en fattig näringsidkare att kunna tillhöra riksdagen, att försumma sitt företag och för att nu inte tala om att nödgas försumma hem och familj på ett sätt, som ofta medför nästan oöverkomliga pliktkollisioner. Jag tror därför att om man vill se saken objektivt, man skall nödgas erkänna, att den svenska riksdagen i stort sett har varit mycket återhållsam när det gällt att åt sig själv bevilja förmåner. Detta framgår väl redan av det förhållandet, att de ekonomiska förmåner, som de svenska riksdagsmännen ha, äro sämre för att inte säga de sämsta, som någon folkrepresentation tillerkänt sina medlemmar. Nu vill herr Dickson rent av göra gällande, att vi borde göra oss omyndiga när det gäller att bestämma angående arvoden och förmåner åt riksdagens ledamöter. Jag skulle i detta fall nästan vilja använda starka ord och säga att om vi äro ur stånd att själva bestämma i denna sak, kunna vi avskaffa oss själva, ty då duga vi inte längre till att vara riksdagsmän, och då duga vi inte heller till att handha rikets angelägenheter. Det finns mycket inom den nuvarande riksdagen och
