32 Nr 24. Torsdagen den Anslag till universitetssjukhusen. få med alla andra grupper i fångvården. Då är det en annan utredning som man skall vänta på. Denna grupp får med den ena motiveringen det ena året och med en annan motivering nästa år ändå vänta på den rättvisa, som alla parter deklarera att den borde ha. Herr HAGÅRD: Jag hade på känn, att statsutskottets utfästelse i fjol icke var så alldeles helhjärtad. Jag har emellertid klart för mig, att det är ganska riskabelt att gå den retroaktiva löneförhöjningens väg. Fördenskull ställde jag icke något yrkande. Men jag måste alltjämt beklaga, att statsutskottet i sitt utlåtande gav på hand vad det gjorde och för den förhoppningsfulle nära nog ställde i utsikt, att det skulle bli en lösning efter dessa linjer. Fröken OLSSON: Herr talman! Herr Svensson i Grönvik förklarade, att han var övertygad, att dessa befattningshavare i fråga om lönegradsplacering nästa år komme att bliva jämställda med landstingens. Därmed ansåg han rättvisans krav uppfyllt. Jag vill påpeka, att rättvisa blir icke därigenom uppnådd. Landstingens kuratorer fingo löneuppflyttning den 1 januari 1947, medan statens kunna få det tidigast den 1 juli 1949, alltså två och ett halvt år senare. Och eftersom det är så noga med jämställdheten mellan statens och landstingens befattningshavare komma de i varje fall icke högre än landstingens. De komma att få samma lön två och ett halvt år senare. Hur man räknar kommer alltså varje befattningshavare att förlora ett par tusen kronor på nöjet att vara statsanställd i stället för landstingsanställd. De pengarna kunna de aldrig få igen. Det är icke minst därför viktigt att de få sin lönegradsuppflyttning nu till den 1 juli, så att de åtminstone ha den ett år tidigare än de eljest skulle få. Ty de bli ändå ett och ett halvt år efter. Det kunna vi icke numera göra något åt. Men vi böra åtl7 juni 1948 fm. minstone ej utsträcka orättvisan längre än nödvändigt är. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen. Fru EWERLÖF: Herr talman! Här har från fröken Nygren och övriga talare, som talat för denna reservation, framförts en så stark argumentering, att jag icke har något att tillägga. Jag vill bara framhålla den otvetydiga risk som föreligger, att dessa kuratorer, som äro väsentligt sämre avlönade än samtliga icke statligt anställda, komma att lämna sin anställning och att det därigenom vid undervisningssjukhusen uppstår en brist, som kan bli mycket riskabel för framtiden. Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen. Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr talman! Det är ju känt, att de besvärligaste ärenden som riksdagen har att behandla äro lönefrågor. Vi som sitta i statsutskottet ha ju det tvivelaktiga nöjet att dag ut och dag in behandla lönespörsmål för olika grupper av personal. Vi känna väl till de besvärligheter jag nyss antydde. För den enskilde ledamoten av riksdagen är ju frågan mycket enklare, eftersom han tar sikte på en viss grupp och givetvis finner, att den grupp som han är intresserad för har en sådan ställning, att man bör lösa lönefrågan allenast för den gruppen utan att därvid taga hänsyn till andra grupper. Men vi, som sitta dag ut och dag in och diskutera dessa spörsmål, måste ju alltid se till, att man bevarar enhetlighet och konsekvens i hela lönesystemet. Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att den myndighet, som har den bästa överblicken av detta utanför riksdagen, är Kungl. Maj:ts kansli. Den fråga vi nu behandla ligger ju till så som här förut antytts och särskilt utvecklats i den motion, som ligger till grund för det yrkande som
