Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Nr 24. 33 framställdes av den första talaren i denna debatt. Kungl. Maj:t uppdrog på hösten 1947 åt statens lönenämnd att göra en utredning rörande löneplaceringen för dels kuratorerna vid vissa av våra sjukvårds- och andra anstalter dels de s. k. socialassistenterna och dels vissa andra grupper befattningshavare med ungefär lika utbildning och ansvar. Lönenämnden föreslog då en uppflyttning av vissa av dessa befattningshavargrupper men föreslog ingen ändring beträffande andra grupper. När sedan detta ärende behandlades i Kungl. Maj:ts kansli, ansåg man att denna fråga icke borde framläggas för riksdagen i år, och hela frågan ställdes sålunda på framtiden. Detta Kungl. Maj:ts ståndpunktstagande överensstämmer med den principdeklaration, som gjorts i statsverkspropositionen i avdelningen: För flera huvudtitlar gemensamma frågor, där Kungl. Maj:t deklarerat, att sträng återhållsamhet måste med hänsyn till det rådande finansiella läget iakttagas, när det gäller lönefrågor. På hemställan av statsutskottet har riksdagen instämt i detta principuttalande. Det skedde så tidigt som i början av februari månad. Detta är således själva grundprincipen. Det har emellertid icke hindrat, att man för enstaka befattningshavare har verkställt en löneuppflyttning. Det är från detta utgångsläge, som man har att se denna fråga. Beträffande det lilla avsnitt, som vi nu behandla, nämligen kuratorerna vid undervisningssjukhusen, får man icke glömma att i lönenämndens utredning förekommo även motsvarande tjänstemän, socialassistenter och socialkuratorer, vid sinnessjukhusen. Beträffande denna grupp har riksdagen redan fattat beslut. Där hade icke väckts någon motion. Statsutskottet hade icke anledning att diskutera denna lönefråga ur andra synpunkter än dem som Kungl. Maj:t hade framlagt, och följaktligen har man i detta avseende icke vidtagit Anslag till universitetssjukhusen. någon ändring i löneställningen. I fråga om undervisningssjukhusen, som vi nu behandla, har det väckts en motion av innebörd som vi känna till. Dessutom ha vi fångvårdsanstalternas lönefrågor, som ännu icke slutbehandlats av riksdagen, men det är givet att det beslut, som vi fatta i dag, kan vara vägledande för det beslut, som man sedan skall fatta beträffande fångvårdsanstalterna. Man kan således här tala om tre olika etapper, nämligen sinnessjukhusen, undervisningssjukhusen och fångvården. Det är nödvändigt att hålla denna utgångspunkt i minnet. Ser man på själva sakfrågan är ju ställningen den, att kuratorerna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, vilka sjukhus båda äro undervisningssjukhus, äro placerade i 15 lönegraden. Lönenämndens förslag, som motionärerna tagit upp, innebar, att en del av dessa skulle uppflyttas till 17 lönegraden och en del till 19 lönegraden. Det är sålunda fråga om en uppflyttning med 2 resp. 4 lönegrader. En sådan uppflyttning är mycket osedvanlig. Som motiv för den har man anfört landstingens beslut och gör en jämförelse i detta fall. Förra året kämpade jag emot landstingssynpunkterna, när det gällde sjukvårdspersonalens lönefrågor, men förlorade. Jag kan således icke anses ha någon skyldighet att böja mig för landstingssynpunkten. Då gällde det emellertid att förhindra en uppflyttning i enlighet med ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag angående löneplacering för sjuksköterskepersonalen med den motiveringen, att landstingen beslutat en lägre lönesättning. När det gäller de här förevarande personalgrupperna anser jag för min personliga del, att den av landstingen godtagna lönesättningen är för hög i förhållande till andra grupper av löntagare. Den kan möjligen inte vara för hög i och för sig – därom vill jag icke diskutera – men jag anser att den är för hög i förhållande till andra grupper. Om den saken behöver man, före3-Andra kammurens protokoll 19/1-8. Nr 2/l.
