56 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. na säga nödvändig sakkunskap. De ha en organisation färdig, som bedriver en i varje fall i viss mån socialt inriktad bostadspolitik, varvid man naturligtvis har större möjligheter än andra att ntgående ifrån den egna stadens förutsättningar bedöma vad som bör göras och hur det bör göras. Det är klart att de resultat, vartill sådana olika lokala bostadsorganisationer ha kommit, kunna bli föremål för diskussion. Man kan säga, att de ur social synpunkt icke äro tillfredsställande, att de ur social synpunkt äro goda o. s. v. Det blir alltid en bedömningsfråga. Men om resultatet i åtskilliga fall inte har blivit vad det med hänsyn till möjligheterna bort bli, så beror detta ju inte på organisationsförmen i och för sig, utan det måste bero på inställningen hos de människor, som verka inom denna organisation, och på våra samhällsförhållanden i allmänhet, vilka utgöra ett visst hinder för en sund social bostadspolitik. Jag talar här naturligtvis inte å någon speciell stads vägnar utan söker se frågan i stort. Jag måste ändå säga, att skall exempelvis Stockholms stad nu underställas länsorganet, så kommer detta att betyda en faktisk tillbakagång för den stockholmska bostadspolitiken. Det rent horribla i hela detta arrangemang torde väl kunna framgå redan av det förhållandet, att Stockholms stad och Stockholms län skola underställas samma länsorganisation och att Stockholm i detta hänseende sålunda icke skall få handla på samma sätt som man har fått göra beträffande andra problem av betydelse för Stockholms stad. Alltmera har ju i princip men också i praktisk gärning på sistone godtagits den tanken, att kommunerna i första hand skola svara för bostadsproduktionen och bostadspolitikens utformning. Men beträffande den bostadspolitiska organisation, som nu föreslagits, innebär Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag, att det kommunala organet endast skall behandla uppgifter av huvudsakligen expeditionell och mera rutinmässig karaktär. Såvitt jag kan se kommer detta att innebära en inskränkning i det kommunala initiativet, framför allt beträffande de större städer, om vilka jag nu har talat. Och förkastas vårt förslag om att vissa kommuner skola direkt underställas bostadsstyrelsen – vilket är tydligt att man tänker göra – så få såvitt jag kan se de storkommuner, som verkligen gjort en insats för att söka lösa bostadsfrågorna på ett socialt tillfredsställande sätt, minskade möjligheter att fortsätta på den väg, på vilken man sålunda slagit in. Jag ifrågasätter för min del icke det principiellt riktiga i att en sådan bostadsstyrelse som nu föreslagits inrättas. Det är endast beträffande vissa detaljer, som vi från vårt håll haft invändningar att göra. Fördelarna för landet i allmänhet av denna bostadsstyrelse och de länsorgan, som äro underställda densamma, få alltså vägas mot de nackdelar, som samtidigt uppstå för vissa av de städer som jag omnämnt. Även om jag erkänner att fördelarna överväga, innebär det icke att man skall blunda för de nackdelar, som uppstå för Stockholms stad men också för Göteborg och Malmö och andra städer, som ha egna bostadspolitiska organ. Den i propositionen lämnade redogörelsen för inkomna- yttranden över det förslag, som de sakkunniga framlagt om den statliga bostadspolitikens organisation, är så till vida märklig som det yttrande, som Stockholms stad, landets huvudstad, i princip har avgivit i denna fråga, över huvud taget icke blivit föremål för ett omnämnande i propositionen. Även om anledningen till detta är för mig obekant, måste jag säga, att detta förfaringssätt är minst sagt anmärkningsvärt. Med hänsyn till att man icke velat redovisa vad stadskollegiet i Stockholm har haft att an
