68 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. byggnadslånebyrån i sitt kompromissförslag har tänkt sig. Såsom herr andre vice talmannen mycket riktigt anfört, är det länsbostadsnämnderna som utgöra den egentliga utbyggnaden av organisationen. Det förefaller naturligtvis då, som om man, därest man hade kunnat undvika att tillskapa dessa länsnämnder samtidigt som egnahemsnämnderna avskaffades, hade kunnat åstadkomma en rätt hygglig besparing. Men om man räknar ut vad egnahemsnämndernas andel i verksamheten på det bostadspolitiska området har kostat och vad det nuvarande centrala organet kostar, så tror jag att man kommer till det resultatet, att utökningen av organisationen inte medför några större utgiftsökningar. För övrigt tyckte jag, att herr andre vice talmannen hade svårt att avgöra, vilken slutlig ståndpunkt han skulle inta – det var visst herr Petterssons i Dahl anförande, som hade övertygat honom om att han borde yrka bifall till reservationen. Om emellertid herr andre vice talmannen hade ägnat en tanke åt hur egnahemsnämnderna ute i länen en gång kommit till, hade han kanske erinrat sig, att det väl var det gamla liberala partiet under Raoul Hamiltons ledning, som skapade denna organisation för att därigenom knyta samman den statliga stödverksamheten, när det gäller egnahemmen, med bygdens liv och människorna där på ett sätt, som inte förut varit fallet. Jag tycker att detta borde förpliktiga de nuvarande folkpartisterna till medverkan vid skapandet av här ifrågavarande länsorgan. Den erfarenhet jag har efter femton års verksamhet på området säger mig, att om det över huvud taget skall kunna föras en fruktbärande egnahemspolitik, måste de beslutande organen ha mycket god kontakt med bygden och människorna där. Jag ber, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter få yrka bifall till statsutskottets förslag. Innan jag slutar, skulle jag emellertid vilja säga några ord till herr Adolfsson. Herr Adolfsson var inte nöjd med den utläggning, som statsutskottets vice ordförande hade givit utskottets utlåtande, utan talade i sin replik till statsutskottets vice ordförande om att de stora kommunerna borde ha vetorätt i fråga om tillståndsgivningen. Men tillståndsgivningen är ju, herr Adolfsson, en krisföreteelse, som hör samman med bristen på material och arbetskraft och som vi med gemensamma krafter skola försöka att så småningom eliminera. Vad det här gäller är däremot att lägga en grund för den låne- och bidragsverksamhet, som staten skall bedriva, och jag kan inte förstå, vad det skall tjäna till att därvidlag ge kommunerna något som heter veto. Är det så att kommunerna inte vilja låna av staten, ha ju kommunerna obetingat rätt att bygga hur de vilja enligt gällande bestämmelser i våra byggnadsstadgar. Jag kan, herr talman, inte förstå, att man över huvud taget skulle kunna sammankoppla en reform, som gäller låne- och bidragsverksamheten, med tillståndsgivningen, som ju är en tillfällig sak. Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM (kort genmä1e): Herr talman! Jag förstår inte riktigt herr Adolv Olssons replik till mig, ty om jag inte missuppfattade hans anförande alltför mycket, var han inne på samma linje som jag, nämligen att hela verksamheten i länen borde handhavas av lantbruksnämnderna, som därför skulle utrustas på ett sådant sätt att de kunde sköta om saken. Som det nu ligger till, kommer det hela att bli en besvärlig historia, innan man kommer i gång. ty verksamheten har inte, såsom jag
