78 Nr 24. Torsdagen den Reglering av sockernäringen. fordrades för upprätthållande av nu angivna ensamrätt; samt 3) medgiva, att avtal finge träffas mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget rörande sockertillverkningen m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande statsrådet vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört; B) att de likalydande motionerna l: 413 av herrar lvar Persson och Löfvander samt li: 581 av herrar Hansson i Skegrie och Persson i Svensköp icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom C) att de likalydande motionerna l: 414 av herr lvar Persson m. fl. och li: å80 av herr Hansson i Skegrie måtte, i den mån desamma icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd. Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde: Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman! Tillsammans med en annan ledamot av denna kammare har jag med anledning av förevarande proposition, nr 262, väckt en motion. Däri framhålla vi, att de betodlare, som bo utmed den nedlagda Malmö-Genarps järnväg, borde erhålla samma fraktnedsättning och fraktbidrag, som utmed andra järnvägar boende betodlare nu erhålla. Vi motivera denna framställning med att dessa betodlare vid tiden för tecknandet av betodlingskontraktet inte hadeklart för sig, huruvida denna järnväg komme att nedläggas eller inte och att de i varje fall hoppades, att den skulle få bibehållas också i fortsättningen. Det är nämligen så att en övergång för dem ifrån frakt per järnväg till biltransport innebär en avsevärd fördyring. Det är möjligt att, om de haft klart för sig att de skulle tvingas över till biltransport, odlingen av sockerbetor i detta distrikt blivit i viss mån re17 juni 1948 fm. ducerad. Jag anser det därför berättigat, att man i varje fall för detta år lämnar samma fraktbidrag till dess-a betodlare, som tillkommer andra och som för övrigt skulle ha tillkommit dem, därest inte denna järnväg blivit nedlagd. Detta skulle ju endast gälla för detta år, då man till ett annat år vid de ordinarie prisförhandlingarna givetvis kan ta hänsyn till de nya förhållandena. Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande med att säga, att Kungl. Maj:t genom resolution den 30 december 1947 medgivit, att för nämnda järnväg meddelade koncessioner komma att upphöra med utgången av juni 1948. Vidare heter det: "Vid förhandlingarna rörande villkoren för betodlingen under år 1948, vilka förhandlingar avslutades först i mars månad samma år, framfördes emellertid ej något önskemål om beaktande av de kostnader, som må kunna uppkomma för betodlare i anledning av nedläggandet av denna järnväg." Det är klart att man kan ställa dessa data mot varandra, men jag tycker ändå att utskottet tagit litet väl lätt på denna fråga. Det bör nämligen framhållas att i denna kammare en interpellation framställdes redan i mitten av februari månad, där besked begärdes, huruvida beslutet om järnvägens nedläggande verkligen skulle verkställas. Något svar på den interpellationen lämnades inte förrän i juni – jag tror det var den 1 juni. Genom denna förhalning betogos betodlarna möjligheten att ta hänsyn till dessa ändrade förhållanden, när de tecknade betodlingskontrakt, och genom detta fördröjande av svaret på interpellationen stärktes de snarare i tron, att man ändå till sist på något sätt skulle rädda denna järnväg. Jag må säga att svaret, när det kom, medförde en ganska bitter besvikelse för vederbörande. Enligt min mening har folket i dessa trakter och inte minst den kategori, det
