de arronderingsförhållanden, mot vilka visserligen intet fanns att erinra så länge jordbruksjorden var uppdelad i ett flertal brukningsenheter men som bliva klart olämpliga i och med sammanslagningen av de olika brukningsenheterna till ett storbruk. Avstyckningsåtgärden skulle då också kunna för, dröja den utveckling, som utredningsmannen med rätta anser vara idealet på längre sikt, nämligen att bostadsbebyggelsen sammanföres till ett särskilt tomtområde på en bl. a. ur arbetssynpunkt lämplig plats inom den av föreningen disponerade arealen. Frågan är då, huruvida det vore möjligt att på ett eller annat sätt eliminera de olägenhetefr, som kunna vara förenade med att bostadsområdena med tillhörande tomter avskiljas från jordbruksjorden. Såvitt angår den situation, som uppkommer vid ett arvfall, lär svaret icke kunna bliva annat än nekande, för den händelse man icke vill tillgripa ett så drastiskt medel som att medge sambruksföreningen rätt att vid medlems dödsfall expropriera medlemmens bostadsfastighet. Däremot skulle det nog i och för sig vara möjligt att även utan tillgripande av expropriationsvapnet hindra att medlem mot föreningens vilja försålde sin bostadsfastighet till utomstående. Det kunde ju t. ex. tänkas, att man i lag stadgade en förköpsrätt för föreningen till sådan fastighet. Detta vore dock icke erforderligt, om sakrättslig giltighet tillerkändes ett avtal, enligt vilket medlem utfäste sig att vid eventuell försäljning först hembjuda bostadsfastigheten åt föreningen, och dylika avtal regelmässigt komme till stånd. Enligt vad som under hand inhämtats, lår lagberedningen överväga ett förslag, som skulle medföra att ett sådant avtal – till skillnad mot nu – bleve sakrättsligt bindande. Ur den. enskilde föreningsmedlemmens synpunkt borde det icke möta något hinder, att föneningen redan vid föreningsbildandet erhölle en utfästelse om förköpsrätt till medlemmens avstyckade borstadsfastighet. (Vid exekutiv försäljning av fastigheten har ju föreningen ändock alltid möjlighet att själv inropa densamma). Självfallet är det mycket svårt att förutsäga, om och i vad mån sambruksföreningar komma att bildas. Dock lälrer man kunna utgå från att de sambruksföreningar, som först komma till stånd, icke bli av den typ som nu avhandlas, d. v. s. sådana där medlemmarna sammanskjuta sina ägor till en gemensam brukningsenhet, utan i stället komma att avse sambruk å antingen arrenderad jord eller en särskilt för ändamålet inköpt egendom. I dessa båda fall blir ju frågan om avstyckning av bostadsområden icke aktuell. Med hänsyn härtill och då det torde finnas utsikter att lagberedningens nyssnämnda planer skola ha hunnit resultera i en lagstiftning, innan bildande av sambruksförening genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord blir ett spörsmål att praktiskt räkna med, synes det icke föreligga anledning att redan nu föreslå införande av någon särskild förköpsrätt för sambruksförening till bostadsfastighet, som äges och bebos av medlem. Kommer utvecklingen att gå därhän, att avtal om förköpsrätt till fast egendom blir sakrättsligt bindande, är det givet att olägenheterna med ett avskiljande av för föreningsjordbruket erforderlig bostadsbyggnad med tillhörande tomt och trädgård kunna avsevärt minskas. Men även om sådana avtal alltjämt förbleve sakrättsligt icke bindande, bör det dock givetvis ofta förhålla sig så, att jordbruksnäringens fördel av att en sambruksforening och därmed en rationalisering alls kommer till stånd väger över°de- olagenheter, som enligt vad förut anförts kunna vara förknippade med atgarden att avskilja för sambruksföreningen erforderliga bostäder med tillhorande tomtoch trädgårdsområden från jordbruksjorden. Avgörandet måste har traffas från fall till fall under särskilt beaktande av arronderingsforhållandena.
