var, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare. För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för lakarvård m. m. ävensom, under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och att denna varat mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande till den arbetsförtjänst, som den skadade åtnjutit under – i princip – ett år, räknat tillbaka från olycksfallet. Om olycksfall efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel (6 "Enligt kungörelsen den 30 november 1917, nr 832, angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, skulle, därest staten vore att anse såsom arbetsgivare enligt nämnda lag, av statsverket utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen. Sådan ersättning skulle utgå av förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Ändring härutinnan har icke skett genom den i ämnet nu gällande kungörelsen (SFS 678/1942). 1:o. Fråga om ersättning till Erik Engvall. Ersättningsfrågans tidigare behandling. Vid bergsprängningsarbete för telegrafverkets räkning den 13 juli 1932 träffades grovarbetaren Erik Engvall – vid olyckstillfället anställd hos en privat grundläggarfirma – av en stålflisa från en slägga. Flisan inträngde i högra ögat. Anmälan om olycksfallet inkom till riksförsäkringsanstalten den 29 augusti 1932. Enligt beslut av anstalten skulle telegrafverket anses såsom Engvalls arbetsgivare vid olyckstillfället. Engvall erhöll sjukpenning från anstalten för den tid, då han var sjukskriven. Av ett den 2 september 1932 utfärdat läkarintyg framgick, att Engvall – sedan stålflisan extraherats med magnet – vore återställd utan kvarvarande men. Den 9 mars 1946 uppgav Engvall vid besök hos riksförsäkringsanstalten, att han i det skadade ögat fått en åkomma, som väsentligt nedsatte hans synförmåga och som han ansåg kunna sättas i samband med olycksfallet 1932. Då mer än tio år förflutit, innan förnyat ersättningsanspråk framställts, fann sig anstalten jämlikt preskriptionsförordningen icke kunna upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning. Föreliggande framställning. I en till Kungl. Maj:t den 17 maj 1947 inkommen skrivelse har Engvall hemställt, att han från tidigast möjliga tidpunkt måtte tillerkännas den ersättning, som skulle ha utgått, därest preskription icke mellankommit.
