att skäl stundom kunna föreligga att, trots att sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning av statsmedel i anledning av olycksfallet. Vad sålunda uttalats föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Riksdagen har också i flera fall och senast år 1947 (prop. nr 47 och 179; rd. skr. nr 105 och 179), efter framställning från Kungl. Maj:t, av billighetsskäl medgivit utbetalning av ersättning till skadade personer, oaktat rätten till ersättning preskriberats. I Även om av utredningen i ärendet framgår, att Engvalls ekonomiska ställning icke kan betecknas såsom otillfredsställande, finner jag likväl – i likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet – att i anledning av den skada, som drabbat Engvall, åtgärder böra vidtagas för att bereda honom ersättning av statsmedel såsom om preskription icke mellankommit. Ersättningen synes böra utgå fr. o. m. den 9 mars 1946, vilken dag Engvall i anledning av sitt försämrade tillstånd vänt sig till riksförsäkringsanstalten för att få till stånd en omprövning av ersättningsfrågan. Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå, riksdagen medgiva, att i anledning av det Erik Engvall den 13 juli 1932 övergångna olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för tiden fr. o. m. den 9 mars 1946 utbetalas ersättning med belopp, som, därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. 2:o. Fråga om ersättning till Nils Hjalmar Gustavsson. Ersättningsfrågans tidigare behandling. I mars 1932 anmäldes till svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt, att järnarbetaren Nils Hjalmar Gustavsson, som var försäkrad hos bolaget, ådragit sig skada å vänstra ögat (perforerande skada med framfall av regnbågshinnan) till följd av olycksfall i arbete den 15 mars 1932. Gustavsson uppbar livränta från bolaget t. o. m. den 26 maj 1934, efter vilken dag hans arbetsförmåga av bolaget icke längre ansågs nedsatt med minst 10 %. Därefter förekom viss skriftväxling i ärendet senast den 11 juni 1934. I till bolaget den 4 april 1946 inkommen skrivelse anhöll Gustavsson, att han måtte ånyo erhålla ersättning i anledning av skadan. Han åberopade ett den 26 mars 1946 utfärdat läkarintyg, vari uttalades, att synförmågan å Gustavssons vänstra öga endast medgåve förmåga att urskilja handrörelser framför ögat samt att lokalisera ljus, ävensom att korrektion med glas icke medförde någon förbättring. – Bolaget fann den 6 maj 1946, att då all vidare rätt till ersättning vore preskriberad enligt preskriptionsförordningen, ärendet icke kunde föranleda någon bolagets vidare åtgärd.
