kungorelsen den 18 december 1918 (nr 989) angående resandes rätt till inforsel av rusdrycker etc. medgivna rätten att införa intill en tredjedels liter spritdrycker och en liter vin. Någon särskild undantagslagstiftning i syfte att bereda ytterligare lättnader i införseln av rusdrycker har från norsk sida icke ansetts påkallad. Enligt vad kontrollstyrelsen under hand inhämtat, ifrågasätter sökanden sålunda icke, att tullfrihet eller andra särbestämmelser medgivas för införsel av rusdrycker. På grund härav och med hänsyn till de missförhållanden i avseende å olaga rusdryckshantering, som tidvis gjort sig gällande i gränsområdena till Norge och Finland, har kontrollstyrelsen hemställt, att några särskilda eftergifter från lagstiftningen rörande rusdrycker icke måtte medgivas. – Länsstyrelsen i Jämtlands län har hemställt, att Kungl. Maj:t vid beviljandet av skäliga undantag beträffande passtvång m. m. såsom villkor måtte föreskriva, bland annat, att det skulle åligga Trondheims kommun att bestrida kostnaderna för den gränsbevakning och den polisstyrka för ordningens upprätthållande på platsen, som av vederbörande svenska myndigheter prövades erforderliga. Statens utlänningskommission, som yttrat sig över frågan om pass- och uppehållstillstånd m. m. för de norska arbetare, vilka komma att sysselsättas vid anläggningen, har förklarat sig beredd att i detta hänseende medverka till sådana åtgärder, som kunde underlätta arbetets bedrivande. Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet har i sitt yttrande förklarat sig icke ha något att erinra mot ett bifall till framställningen i vad avser tullfri införsel till riket av tobaksvaror, dock under förutsättning att det gäller i Norge vederbörligen skattelagda varor. Föredraganden. Den av Trondheims kommun gjorda framställningen avser beviljande av tullfrihet från svensk sida för dels byggnadsmaterialier och maskiner, erforderliga för regleringsdammens anläggning, dels förnödenheter för den norska arbetsstyrkans behov, dels ock transportmedel för befordran över riksgränsen till och från arbetsplatsen av personer och varor. Med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter har jag för egen del funnit det rimligt, att från svensk sida tullfrihet medgives Trondheims kommun i förevarande fall. Såsom villkor härför bör dock gälla, att materialicr och förnödenheter samt transportmedel, vilka icke tagits i anspråk vid anläggningens utförande, efter arbetets avslutande bliva återutförda, ävensom att sökanden vidkännes alla av de ifrågasätta medgivandena uppkommande kostnaderna. Bifall till framställningen om tullfrihet förutsätter emellertid samtycke av riksdagen. Jag förordar, att sådant medgivande inhämtas genom proposition till riksdagen. Medgivandet om tullfrihet torde böra gälla intill tiden för byggnadsarbetets avslutande.
