nämligen landstingen icke uppställt sådana villkor, som hindrade tandläkare från att samtidigt med fullgörandet av tjänstgöring på grund av förbindelse till landsting även fullgöra tjänstgöring som statsstipendiat. Vad därefter angår behovet av att ge 1943 års lag forts att g i l t i g h e t har medicinalstyrelsen vid ett försök att beräkna den situation som skulle uppstå, därest lagen upphörde att gälla fr. o. m. den 1 oktober 1948, utgått från ett ungefärligen oförändrat antal tjänstgörande med begränsad legitimation vid nämnda tidpunkt, nämligen 130. Av dessa torde högst ett 60-tal, inberäknat förutnämnda tandläkare med förbindelser till landstingen, kvarstå i egenskap av stipendiater. Man torde ha att räkna med att flertalet av de övriga skulle komma att lämna folktandvården vid sagda tidpunkt. Totala antalet obesatta tjänster skulle då uppgå till minst 130. Medicinalslyrelsen fortsätter: Det vore ur allmänhetens synpunkt beklagligt, om den 1 oktober 1948 ett så stort antal distriktstandläkartjänster skulle stå obesatta. Alldeles särskilt gäller detta befattningar vid de distriktstandpolikliniker, där endast en tandläkare tjänstgör. Dessa äro nämligen i stor utsträckning förlagda till orter utan tillgång till privatpraktiserande tandläkare. Även om, på sätt i de infordrade yttrandena framhållits, lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare är förknippad med stora olägenheter och ej bör bibehållas längre tid än som är oundgängligen nödvändigt, finner styrelsen därför en avveckling av lagen icke möjlig redan nästkommande 1 oktober. Ett något gynnsammare läge torde – såvitt situationen nu kan bedömas - komma att föreligga inom folktandvården hösten 1949. Vid denna tid borde verkningarna av systemet med folktandvårdsstipendier komma att göra sig gällande med större styrka än nu. Härtill kommer, att 1946 års folktandvårdssakkunniga kunna förväntas framlägga vissa förslag, ägnade att förbättra betingelserna för folktandvårdens genomförande. Det är sannolikt, att de sakkunnigas nu pågående översyn av gällande folktandvårdsförfattningar icke kan avslutas tidigare än att eventuella ändringar låta sig genomföras först under senare delen av år 1949. Avslutningsvis förordar medicinalstyrelsen en viss försiktighet vid utbyggandet av nya distriktstandpolikliniker. Styrelsen understryker det allvarliga läge, vari den sociala tandvården – trots de hittills vidtagna åtgärderna för ernående av ökad examination av tandläkare – alltjämt befinner sig. För att inom rimlig tid folktandvården skall komma barn, ungdom och vuxna tillgodo, äro enligt medicinalstyrelsens uppfattning härutöver omedelbara kraftiga åtgärder ofrånkomliga. Medicinalstyrelsen vill därför framhålla såsom synnerligen angeläget, att det tredje tandläkarinstitut, om vars inrättande statsmakterna år 1945 fattat beslut, snarast mätte komma till stånd. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer medicinalstyrelsen all 1943 års lag erhåller fortsatt giltighet t. o. m. utgången av september
