för brott misstänkta och dömda, som förslagets tillämpning skulle komma att medföra, kan tvekan icke råda därom, att ökningen blir betydande. Det är härvid icke enbart antalet av de fall, då brottsbeskrivningarnas räckvidd vidgats, som bör komma i betraktande. Vissa av ändringsförslagen synas särskilt ägnade att kunna föranleda sådan ökning, såsom utvidgningen av kretsen av dem, som åtnjuta ämbetsmans skydd, utvidgningen av ansvaret för våldsamt motstånd till att omfatta även andra försök att hindra tjänsteman i utövningen av hans syssla, bestämmelserna om ansvar för rashets och för brott mot tystnadsplikt, skadegörelseansvarets utsträckande till sådan skada, som drabbar föremålets affektionsvärde m. fl. Av betydelse är även den utsträckning, i vilken det culpösa handlandet, förberedelse och försök skulle enligt förslaget bestraffas. Särskilt oaktsamhetsbrotten torde innebära ett avsevärt tillskott till området för straffbara gärningar.
Föreningen har vidare vänt sig mot att för vissa brottstyper i förslaget
använts enligt föreningens mening så svävande beskrivningar, att
straffbarheten ytterst komme att grundas på en omdömesprövning i varje särskilt
fall. Såsom exempel härpå anföras bl. a. uttrycken "kan medföra men" i
fråga om spioneribrottet och "oförenlig med rikets vänskapliga förhållande
till främmande makt" i fråga om olovlig underrättelseverksamhet samt "fara
i bevishänseende" i fråga om de flesta av förfalskningsbrotten.
Föreningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:
Då tolkningen av dylika uttryck ofta även för myndigheterna torde vara förenad med svårigheter, kan med säkerhet förväntas, både att åklagarna komma att anse sig böra underställa tolkningen domstols prövning, så snart någon om ock ringa möjlighet föreligger för fällande dom, och att de olika domstolarnas uppfattning om straffbarheten i förekommande fall kommer att avsevärt variera. Härav följer ock att antalet polisutredningar måste komma att öka i större utsträckning än utvidgningen av brottsområdet i och för sig bort föranleda.
Det synes föreningen klart att nu anmärkta förhållanden äro i hög grad ägnade att alstra rättsosäkerhet och, särskilt under oroliga tider, sätta den medborgerliga tryggheten i fara. Betydelsen härav är så mycket större som de ifrågavarande tänjbara brottsbeskrivningarna i stor utsträckning använts för beskrivning av de mycket grova brotten i 8, 9, 10, 12 och 13 kapitlen. – – –
Det har förr i svensk lagstiftning varit en allmänt erkänd grundsats att ett straffbud skall så avfattas, att det klart angiver gränsen mellan det straffbara och det icke straffbara. Denna på medborgarnas krav på rättssäkerhet vilande princip torde även få anses hava vunnit tillämpning å 1864 års strafflag, där undantag från densamma endast sparsamt förekomma. Först under senare år har denna princip övergivits och tänjbara brottsbeskrivningar även i allmän strafflag godtagits. Detta synes i stor utsträckning vara föranlett av oroliga tiders utomordentliga förhållanden och därav helt naturligt framkallat ökat behov av reaktion mot allehanda utslag av bristande moral och samhällsanda, vars olika former man ej med säkerhet kan förutse. Enligt föreningens mening är detta dock icke tillräckligt skäl för deras begagnande i en ny för tillämpning under många år framåt avsedd, allmän strafflag, särskilt icke beträffande brott av sådan svårhetsgrad, varom här är fråga.
Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att största varsamhet
uppenbarligen måste iakttagas vid upptagandet av nya brottstyper och att det
