för genomgripande omarbetning. För att säkerställa ett skyndsamt genomförande av denna angelägna reform har arbetet därå uppdelats på strafflagberedningen och straffrättskommittén; den förras arbetsuppgift hänför sig till de kriminalpolitiska grundprinciperna i den allmänna delen, under det att straffrättskommittén har att ägna sig åt utformningen av straffbestämmelserna för de särskilda brotten i den speciella delen och vad därmed äger samband. Avsikten är, att en modernisering av den speciella delen först skall genomföras inom den nuvarande strafflagens ram samt att därefter skall prövas, huruvida den allmänna delen och den speciella delen skola skiljas och behandlas var för sig i särskilda lagar eller balkar. Med strafflagens allmänna del torde komma att införlivas åtskilliga lagbestämmelser som nu äro intagna i självständiga författningar. I samband med den slutliga utformningen av lagkomplexet kan uppkomma behov av att vidtaga åtskilliga ändringar jämväl i den speciella delen, oaktat denna förutsättes då vara moderniserad. Dessa ändringar torde dock icke komma att beröra själva brottsbeskrivningarna utan frågor av mera formell och lagteknisk natur.
Betydelsefulla delar av strafflagen ha redan i och med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten blivit i grund omarbetade genom straffrättskommitténs försorg. Denna partiella reform har vunnit allmänt erkännande. De nya lagreglerna utmärka sig för en klar och överskådlig systematik och ha visat sig synnerligen praktiska i tillämpningen. Efter genomförandet av denna uppgift har kommittén genom det betänkande som här behandlas avslutat omarbetningen av ett nytt, mycket omfattande avsnitt, nämligen den del av strafflagen som behandlar brotten mot staten och allmänheten. Den redogörelse som jag lämnat i det föregående visar, att förslaget berör många utomordentligt viktiga och ömtåliga frågor och att meningarna i yttrandena däröver på vissa punkter brutit sig. I många yttranden har förslaget vunnit oreserverad anslutning, i andra har det mött mer eller mindre kritiska anmärkningar. De invändningar som sålunda framförts från vissa håll beröra dock i de flesta fall ej några grundläggande bestämmelser. De längst gående anmärkningarna mot förslaget avse bestämmelserna om brott mot rikets säkerhet i 8 kap. och den av kommittén föreslagna avgränsningen av ämbetsansvaret i 25 kap. I övrigt ha mot kommitténs förslag framställts erinringar huvudsakligen från den synpunkten att kriminaliseringen i vissa hänseenden gått för långt och att gränserna för det straffbelagda området emellanåt ej blivit tillräckligt tydligt uppdragna. Det är främst häradshövdingföreningen och advokatsamfundet som tolkat det rättssäkerhetskrav för vilket dessa erinringar äro ett uttryck.
Vad först angår huvudgrunderna för förslaget har kommittén enligt min uppfattning, här liksom i fråga om förmögenhetsbrotten, lyckats sammanföra och gruppera de bestämmelser, som kommittén behandlat, på ett systematiskt i allt väsentligt mycket lyckligt sätt. Kommitténs strävan att vinna reda och undvika onödig detaljrikedom är värd oförbehållsamt erkännande. Den mångfald av inbördes närbesläktade bestämmelser, som utmärker gällande lag, exempelvis i 12 och 19 kap., har kommittén ersatt med
