I fråga om arten av den befattning med hjälpmedel till brott, varom här är fråga, har hovrätten över Skåne och Blekinge vidare anmärkt, att då i den föreslagna lagtexten efter orden "lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar" följde "eller tager dylik befattning" ordet "dylik" icke syntes tillfredsställande, eftersom det torde innebära allenast en upprepning, icke en utvidgning i förhållande till de särskilt angivna exemplen. För att den avsedda betydelsen skulle erhållas syntes därför "annan" böra inskjutas framför "dylik" eller ock sistnämnda ord utbytas mot "liknande". Hovrätten ansåge vidare, att uppräkningen av typiska förberedelsehandlingar här liksom i nuvarande 20: 11 borde omfatta även anskaffande av hjälpmedel; denna vanliga form av förberedelse torde icke – särskilt där anskaffandet skedde genom tillgrepp – kunna anses inbegripen under något av de i den föreslagna lagtexten angivna typfallen.
I anledning av att i kommitténs motiv som exempel på hjälpmedel, vilka såsom jämförliga med de i lagtexten omnämnda (gift, sprängämne, vapen, dyrk och förfalskningsverktyg) fölle under stadgandet, angivits karta på vilken anvisningar för brotts utförande vore inritade, har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt, att en dylik karta icke kunde anses jämförlig med de i lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför torde böra särskilt nämnas. Stockholms rådhusrätt åter har uppmärksammat, att i motiven även falsk sedel och falskt mynt nämnts såsom hänförliga under stadgandet i fråga, samt har i anledning härav ifrågasatt, huruvida dessa, betraktade såsom medel för utprångling, verkligen vore jämförliga med de i lagtexten särskilt angivna hjälpmedlen.
Angående de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid befattning med hjälpmedel har hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning till att den föreslagna lagtexten i 3: 2 krävde uppsåt, riktat på gärning vid vilken lagen utsatte straff för försök eller varå kunde följa straffarbete i fyra år eller däröver, samt att enligt 8: 3, 8 och 10 i förslaget även vissa ouppsåtliga gärningar kunde förskylla straffarbete i fyra år, påfordrat att lagtexten i 3: 2 erhölle en tydligare utformning, som uteslöte tveksamhet rörande dess tillämplighet i fall, då förberedelsen varit uppsåtlig men det brott vartill den syftat allenast skulle ha varit att bedöma såsom förövat av oaktsamhet.
Beträffande den senare av de båda typer av förberedelsehandlingar som kommittén uppställt har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit oriktigt att stadga straff redan för en handling, som bestode endast i att träda i förbindelse med annan i syfte att förbereda brott. Även om förbindelsen skulle ha utnyttjats i sådant syfte, vilket den föreslagna lagtextens ordalag icke krävde, syntes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten av att meddela en straffbestämmelse sådan som denna, vilken närmast vore ägnad att förhindra ett frivilligt tillbakaträdande och giva den med vilken förbindelsen sökts ett tillfälle att genom hot om angivelse framtvinga en fortsatt verksamhet för brottets förverkligande. Även föreningen Sveriges stadsdomare har särskilt vänt sig mot uttrycket "eljest träder i förbindelse med annan", vilket föreningen funnit vara vagt och ägnat att skapa osäkerhet.
