dessutom kunna straffas för förberedelse jämväl då denna ej bestått i annat än att han trätt i förbindelse med annan i sådant syfte.
I likhet med kommittén anser jag, att straffbeläggandet av förberedelse till brott bör såvitt möjligt regleras på ett mera enhetligt sätt än nu är förhållandet. Jag delar också kommitténs uppfattning att en viss utvidgning av straffbarheten på förberedelsestadiet är behövlig för att samhället skall erhålla möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligt tidigt stadium. Vid övervägande av vilken metod som för detta ändamål är den lämpligaste har det synts mig naturligt att anknyta till det sätt, på vilket motsvarande fråga löstes vid 1942 års" lagstiftning om straffbeläggande av försök. Detta skulle innebära, att genom ett stadgande i 3 kap. regleras vilka olika slag av handlingar som skola anses utgöra förberedelse till brott under det att i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del uppräknas de brott som med hänsyn till svårhetsgraden och övriga omständigheter ansetts vara av den natur att redan förberedelse till dem bör straffbeläggas. Den senare uppräkningen kan lämpligen ske i samma paragraf som reglerar vid vilka brott försök är straffbart. Genom den av mig förordade metoden vinnas, utom likformighet med de närbesläktade bestämmelserna om försök, bättre möjligheter att i fråga om varje särskilt brott avgöra, huruvida straff för förberedelse är påkallat. Av advokatsamfundet framhållna synpunkter i detta hänseende kunna därigenom vinna beaktande och även häradshövdingföreningens önskemål bliva bättre tillgodosedda. Särskilt med hänsyn till de subjektiva omständigheterna synes. det vara önskvärt att vid straffbeläggandet av förberedelse kunna vid de särskilda kapitlen fritt och utan att vara bunden vid någon straffskala e. dyl. pröva, huruvida straffbudet vid ett visst brott lämpar sig för att kompletteras med straff för förberedelse. Vidare kan nämnas, att ett straffbud kan vara så konstruerat att det i och för sig innefattar straff för förberedelse till brottslig verksamhet, och särskild straffbestämmelse för förberedelse till brottet kan då vara överflödig eller olämplig.
Vad härefter angår den närmare utformningen av en allmän bestämmelse om vad i förevarande sammanhang skall förstås med förberedelse till brott, påkallar användningen av en sådan lagstiftningsmetod som jag här förordat, att vissa jämkningar vidtagas i kommitténs förslag.
Mot kriminalisering av de i kommitténs förslag upptagna förberedelsehandlingar som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel till brott har jag icke funnit någon anledning till erinran, och jag finner det lämpligt att, såsom skett i förslaget, upptaga en utförlig bestämning av de handlingar som avses. De i yttrandena särskilt uppmärksammade hjälpmedlen falsk sedel, falskt mynt och karta med anvisningar för brotts utförande torde omfattas av lagtexten. I uppräkningen av handlingar som innefatta förberedelse till brott torde emellertid, med beaktande av vad som anförts i vissa yttranden, böra tilläggas de fallen" att någon anskaffar eller förvarar sådant hjälpmedel som här är i fråga. Den "av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda redaktionella anmärkningen torde – ehuru
