i jämförelse med de nu vanliga vore mera vaga och till följd därav också tänjbarare. Särskilt har ämbetet vänt sig mot det av ämbetet såsom ganska vagt betecknade uttrycket "tager befattning med" i den föreslagna paragrafens senare led. Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot paragrafen och särskilt mot det däri uppställda brottsrekvisitet "kan medföra men" framställt samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet som under 4 §. Sveriges advokatsamfund har uppmärksammat, att enligt kommitténs förslag, i motsats till vad för närvarande gäller, för straffbarhet icke fordrades något syfte att gå främmande makt tillhanda utan endast vanligt uppsåt i sådant hänseende. Då något behov av skärpning i denna del icke syntes ha yppats, hemställde samfundet, att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte att gå främmande makt till handa. Samfundet funne vidare av kommitténs motiv framgå, att straff för spioneri icke skulle kunna inträda i sådana fall, där meddelandet av en uppgift endast indirekt kunde medföra men för riket, d. v. s. då uppgiftens innehåll i och för sig icke vore menligt för riket men meddelandet av uppgiften ändock kunde skada riket, exempelvis därigenom att främmande makt ändrade sin hållning till vårt land på grund av vunnen kunskap om att här bedreves en för den främmande makten menlig underrättelseverksamhet. För dylika fall vore i stället förslagets stadgande om straff för olovlig underrättelseverksamhet i 8: 9 avsett. Åt lagtexten i 8: 6 hade emellertid av kommittén givits ett sådant innehåll, att det kunde ifrågasättas huruvida paragrafen icke kunde tolkas såsom tillämplig även på fall av nyss angiven art. När det talades om att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, lämnade uppgift angående förhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för rikets säkerhet, syntes detta sålunda kunna lämna rum för den tolkningen, att straff för spioneri borde inträda även i sådana fall, där visserligen icke uppgiftens innehåll men väl det faktum att förhållandet uppenbarats kunde vara menligt för rikets säkerhet. Men för rikets säkerhet kunde ju bl. a. bestå däri, att rikets vänskapliga förhållande till främmande makt äventyrades. På grund härav leddes läsarens tanke lätt in på de situationer som kommittén behandlade icke i 8 :G utan i 8: 9. Med hänsyn härtill och då kommittén enligt samfundets mening knappast förebragt övertygande skäl för nödvändigheten att införa generalklausulen "eljest men för rikets säkerhet", vilken gjorde brottsbeskrivningen onödigt svävande, hemställde samfundet, att de citerade orden måtte utgå ur paragrafen.
I anledning av att enligt kommitténs förslag straffbart spioneri skulle föreligga, så snart den uppgift som röjts vore till sin art farlig, oberoende av huruvida den i det särskilda fallet varit farlig, har t. f. chefen för försvarsstaben uttalat, att den strävan att underlätta bevisningen, som sålunda kommit till uttryck, ur försvarsstabens synpunkt vore att hälsa med tillfredsställelse. Att bedöma, huruvida röjandet av en uppgift för främmande makt kunde medföra skada för rikets försvar, vore emellertid ofta en grannlaga och vansklig uppgift, vid vars lösande hänsyn måste tagas även till
