tillhörande minoriteter, eller andra, som icke lämpligen kunna utvisas, bedriva underrättelseverksamhet mot det land, vilket betraktar dem som sina egna medborgare, är det knappast någon fördel att låta omhändertagande i administrativ ordning träda i stället för straff efter domstols dom. De nödiga begränsningarna i de erforderliga straffstadgandena torde alltså få göras på annat sätt.
Huvudsyftet med att straffa underrättelseverksamhet som icke riktar sig mot Sverige är att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin verksamhet till Sverige. I anledning av det andra världskriget infördes därför en bestämmelse om straff för envar som inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte. Stadgandets avfattning är uppenbarligen mera vidsträckt än dess syfte kräver. Såsom i en vid 1944 års riksdag av herr Undén väckt motion (I: 138) framhållits kan i första hand övervägas att från straffbarhet utesluta dels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnat underrättelser rörande oss ovidkommande förhållanden i främmande land, dels ock de fall, då underrättelserna gälla andra än militära, t. ex. politiska eller ekonomiska förhållanden.
Till en början synes mig strikt böra upprätthållas ett krav på att det skall vara fråga om en verksamhet. Det finnes intet skäl att ingripa med straff, om någon organiserad spioneriverksamhet ej föreligger. Såsom kommittén framhållit måste den verksamhet som bedrives av militärattachéer, beskickningar och konsulat anses i och för sig tillåten och sålunda icke blott på grund av immunitetsreglerna skyddad mot åtal. En följd härav blir bl. a. att den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat vad han erfarit icke skall straffas, eftersom underrättelsen icke ingår som led i någon brottslig verksamhet. För att från paragrafens tillämpningsområde utesluta sådana fall som de i motionen åsyftade bör därjämte fordras, att verksamheten bedrives efter åtagande eller mot ersättning.
Vidare är det enligt min mening uteslutet att genom en permanent straffbestämmelse förbjuda en verksamhet som blott avser insamlandet av allmänt kända eller tillgängliga uppgifter. Jag föreslår därför att straffbudet begränsas till anskaffande av uppgifter som äro av hemlig natur. Därjämte vill jag föreslå en begränsning till främmande makts militära hemligheter. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över herr Undéns nyssnämnda motion, att även politisk underrättelseverksamhet i vissa fall kan vara farlig och straffvärd. Under normala förhållanden torde det emellertid icke vara erforderligt att i Sverige upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet för främmande makters intressen annat än såvitt angår militära hemligheter. Skulle utomordentliga förhållanden åter föranledas av krig, kunna dessa komma att gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det behov av ytterligare straffskydd som då kan yppa sig torde därför få tillgodoses genom särskild lagstiftning.
Slutligen bör för straffbarhet fordras uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Underrättelseverksamhet för svensk räkning bör under alla förhållanden vara straffri.
