på ett sätt som innebure trängande fara hotade en förhatlig person bland publiken med våld eller sökte löstaga en berusad anhållen, torde stadgandet sålunda bliva tillämpligt. Att ett så strängt straffbud skulle komma till användning å sådana uppträden syntes ämbetet vara att gå för långt.
Sveriges advokatsamfund har uttalat, att begränsningen av straffbestämmelsen till att avse endast deltagare i folksamlingen som på något sätt ådagalagt aktivitet liksom den utvidgning av brottsområdet, som läge däri att offentlig myndighets skingringsbefallning icke längre skulle vara förutsättning för straffbarhet, vilade på skäl som ur straffrättsteoretisk synpunkt kunde synas ganska tungt vägande. Om man emellertid toge hänsyn till de praktiska förhållandena och särskilt bevisningssvårigheterna, torde gällande rätts reglering av straffbarheten vara att föredraga. Först och främst hade en av offentlig myndighet meddelad skingringsbefallning en mycket stor psykologisk betydelse. Den omständigheten att en person med oomtvistlig auktoritet manade folkmassan till besinning och befallde den att skingras hade, enligt vad erfarenheten givit vid handen, många gånger lett till att faran för allvarliga förvecklingar undanröjts. En sådan ordning borde därför bibehållas. Skingringsbefallningen bleve av särskild psykologisk vikt just därför att dess åtlydande eller icke åtlydande tillerkändes avsevärd betydelse i straffrättsligt hänseende. Vidare syntes det klart, att den av kommittén föreslagna ändringen vore ägnad att i hög grad öka bevissvårigheterna. För polismännen – och det vore väl främst dessa som i nu avsedda fall komme att åberopas som vittnen – vore det relativt lätt att fastslå, att en viss deltagare i folksamlingen icke åtlytt skingringsbefallningen, medan det av lätt insedda skäl måste vara praktiskt taget omöjligt att fastställa vem som kastat en sten eller höjt ett rop. Förslaget ökade därför väsentligt svårigheten att fastställa den individuella straffbarheten i en stor folkhop. På nu anförda skäl ville samfundet sålunda förorda, att den gällande ordningen i angivna hänseenden bibehölles.
I anledning av den i paragrafens första stycke ingående bestämmelsen om strafflindring för deltagare i upploppet, som under dettas fortgång avlägsnade sig, har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det syntes oklart när denna strafflindring skulle inträda och att detta ej sällan torde bliva svårt att avgöra. Vidare torde även för annan deltagare sådana förmildrande omständigheter kunna föreligga, att ett ådömande av frihetsstraff icke skulle ha tillräcklig grund i rättsmedvetandet. Sålunda kunde det i upploppssituationer vara förenat med stora svårigheter för en deltagare som ångrat sin anslutning till folksamlingens förehavande att avlägsna sig från upploppsplatsen. Vidare kunde en person av en tillfällighet ryckas med i en folkhops förehavande utan att själv ha för sig klargjort hopens avsikter. Det syntes därför länsstyrelsen böra övervägas att upptaga ett allmänt stadgande om strafflindring för sådan deltagare i upplopp, för vilken förmildrande omständigheter förelåge. Angående straffskärpningsfallen i paragrafens andra stycke har länsstyrelsen i Hallands län uttalat, att skärpningen icke syntes böra drabba deltagare i upplopp, vilken endast gjort ringa skada å egendom; det syntes nämligen
