Förslaget innebär emellertid såtillvida en inskränkning av det straffbara området i förhållande till gällande rätt, som det icke skall vara tillräckligt att platsen varest den druckne uppehåller sig är upplåten för allmänheten utan oberoende härav fordras att han lätteligen kan iakttagas av utomstående. Att märka är likväl, att det blott kommer an på huruvida han kan bliva iakttagen och sålunda icke kräves att någon verkligen iakttagit honom. Även själva handlingsbeskrivningen har i kommittéförslaget förenklats, så att brottet endast angives bestå i att någon uppträder berusad på plats som avses i paragrafen. Att kommittén undvikit att använda ordet överlasta beror på att kommittén funnit detta ord lätt kunna uppfattas såsom angivande en högre grad av alkoholpåverkan än som är avsedd. Enligt kommitténs motiv innebär förslaget vidare i motsats till gällande rätt att för straffbarhet icke blott kräves att någon är berusad på plats som angives i paragrafen, utan även att han själv begivit sig dit.
I fråga om straffet för fylleri har kommittén nämnt att enligt en utredning som framlagts angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) många domstolar visat sig bedöma fylleri alltför milt. I anslutning härtill har kommittén uttalat, att även om möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade och större värde finge tillerkännas andra medel, främst upplysande. och uppfostrande verksamhet, det likväl icke torde vara betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk, som fylleri på allmän plats utgjorde. Det kunde från denna synpunkt förtjäna övervägas att såsom straff för fylleri stadga icke såsom nu penningböter utan dagsböter. I betraktande av att de som ådraga sig ansvar för fylleri till alldeles övervägande del vore i små ekonomiska omständigheter skulle emellertid en övergång till dagsbotssystemet i realiteten utan tvivel medföra en sänkning av de utdömda bötesbeloppen, såvida ej här tillika stadgades ett högre minimum än det vanliga. Reformen skulle vidare medföra att i varje fyllerimål skulle krävas utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till det stora antalet fyllerimål, på senaste tid omkring 40 000 om året, ansåge sig kommittén icke kunna föreslå denna ändring. Kommittén hade icke heller funnit sig beredd att för framtvingande av en skärpt straffmätning föreslå en höjning av bötesstraffets minimum. Den utredning som genom det berörda betänkandet framlagts och som numera, bl. a. genom offentliggörande i fackpressen, kommit till domstolarnas kännedom, kunde nämligen även utan lagändring väntas komma att resultera i skärpta fylleristraff på håll där dessa förut varit alltför låga. Då kommittén såsom maximistraff föreslagit ett bötesbelopp av 500 kronor, har kommittén funnit obehövligt att såsom i gällande lag stadga särskilda straffsatser för normalfall och för fall, där omständigheterna äro försvårande. Enligt vad kommittén i detta sammanhang uttalat borde det i gällande lag för normalfallen upptagna bötesmaximum av 100 kronor kunna överskridas framför allt vid flera gånger upprepad förseelse.
En ytterligare ändring i förhållande till gällande rätt är att enligt förslaget
