I detta sammanhang bör nämnas att, medan kommittéförslaget var föremål för överarbetning inom justitiedepartementet, till mig ingivits en framställning från svenska tidningsutgivareföreningen av den 29 december 194.5, vari föreningen fäst uppmärksamheten på att justitiekanslersämbetet i skrivelse till förste stadsfiskalen i Stockholm den 6 december 1945 framhållit att ämbetet ansåge en med oriktigt namn undertecknad missivskrivelse till en insändare till tidningen Arbetaren icke utgöra sådan handling som avsåges i 12 kap. 5 § strafflagen eller annat stadgande i nämnda kapitel; ämbetet hade vidare förklarat, att följaktligen åtal i anledning av missivskrivelsen icke borde äga rum. Detta ämbetets uttalande syntes föreningen innebära, att undertecknandet av brev med oriktiga namn icke lagligen kunde beivras, något som innebure allvarlig olägenhet för bl. a. tidningspressen. Föreningen har framhållit, att tidningar som stode i nära kontakt med sin läsekrets regelmässigt mottoge skrivelser från denna, ofta i form av inlägg i dagens frågor. Vanligen bleve dessa skrivelser föremål för redaktionens behandling endast om de vore försedda med namn. Skulle det emellertid nu konstateras, att ingen laga påföljd kunde drabba den som undertecknade ett sådant brev med oriktigt namn, skulle risken för missbruk av annans namn betänkligt ökas. Redan nu funnes exempel på sådant missbruk i brev till tidningar, vilket vållat såväl enskilda som mottagarna av breven obehag.
Det är måhända tvivelaktigt, huruvida förfalskning av sådana skrivelser, som föreningen avser, kan bestraffas enligt gällande lag. Någon tvekan att straff för förfalskning kan inträda enligt kommittéförslaget torde däremot icke råda, ty även om den som förfalskat en insändare icke själv uppfattar handlingen såsom upprättad till bevis, måste han regelmässigt inse att den för mottagaren skall tjäna till bevis om vem som står för insändaren. Motsvarande tolkningsspörsmål uppkommer i en mängd andra fall, t. ex. när någon i falskt namn gör anmälan till myndighet. Uppenbarligen måste då straff för förfalskning kunna inträda. Det avgörande är, om handlingen för mottagaren har betydelse som bevis om vem som ingivit handlingen eller i något annat hänseende och gärningsmannen insett detta.
Kommittén har beskrivit här avsedd tillfällighetsurkund såsom handling vars innehåll – utan att handlingen upprättats till bevis – är av betydelse som bevis. I motiven angives att därmed avses att utmärka bl. a. att handlingen skall vara av betydelse som bevis genom vad däri förklaras eller upplyses, icke genom den rent yttre beskaffenheten. Det torde dock icke för detta syfte vara erforderligt att särskilt utmärka att det är innehållet som skall vara av betydelse som bevis. Ett sådant krav kan möjligen föranleda den misstolkningen att handlingar, i fråga om vilka det ur bevissynpunkt uteslutande är av intresse att underskriften är äkta, icke skulle inbegripas. Underskriften kan väl i sådana fall sägas vara ett intyg i och för sig, men denna tolkning blir med kommitténs formulering måhända icke så lätt att utläsa. Jag vill därför förorda, att ordet "innehållet" får utgå och att det i stället allenast kräves att handlingen är av betydelse som bevis. Härvid förutsättes, att handlingen i sin egenskap av handling och icke på grund av
