Vad angår de fall, i vilka enligt 4 § av kommitténs förslag straffnedsättning eller straffrihet kan inträda, torde gällande rätt innebära straffrihet för den som undandrager sig att meddela sanningsenliga uppgifter vilka skulle angiva att han själv gjort sig skyldig till brott., detta även om han avgivit osann positiv utsaga för att freda sig. Likaså torde oriktiga uppgifter om sådant som saknar betydelse för saken anses straffria. Däremot torde gällande rätt för övriga i 4 § avsedda fall icke medgiva vare sig straffrihet eller straffnedsättning under eljest gällande straffminimum. Anmärkas må, att enligt 36: 6 nya rättegångsbalken vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling, eller att avgiva utsaga varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer att vittnet höres därom.
Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete, mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år med möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sex månader. Då erfarenheten under den tid som förflutit efter lagändringen år 1937 givit vid handen att mened i tämligen stor utsträckning funnits böra bestraffas med ett straff som understiger den för normalfall uppställda minimigränsen av ett års straffarbete, har kommittén föreslagit en enhetlig straffskala för normalfall av mened med sex månaders straffarbete som minimum. Maximum föreslår kommittén sänkt från sex till fyra års straffarbete. Den föreslagna särskilda skalan för grova fall ersätter stadgandet i 13: 2 i gällande lag enligt vilket menedare som bidragit till att oskyldig fått undergå straff skall dömas till ett efter detta straff graderat strängt tilläggsstraff.
Justitiekanslersämbetet har för sin del funnit betänkligt att nu, så snart
efter den betydande straffsänkning som skedde 1937, ytterligare mildra
straffet för ifrågavarande ur skilda synpunkter allvarliga brott, och t. f. förste
stadsfiskalen i Stockholm har förordat, att i sådana fall då meneden bidragit
till att någon oskyldig dömts till straff, som han helt eller delvis undergått,
straffet för meneden alltjämt borde bestämmas i relation till det straff som
ådömts den oskyldige. Föreningen Sveriges häradshövdingar har däremot
uttalat, att enligt en allmän erfarenhet alltför stränga straffsatser ofta
föranledde en strävan vid rättstillämpningen att söka giva brottet annan
rubricering eller, om detta ej lyckades, att göra tolkningen av det rätteligen
tillämpliga lagrummet så snäv som möjligt. Att även det år 1937 till sex månaders
straffarbete nedsatta straffminimum vilket enligt förslaget skulle utgöra
minimum i lindriga och normala fall, från nyss anförda synpunkt vore för
högt för de lindrigaste fallen framginge av den straffminskningsgrund som
föreslagits i 4 §. Ville man undvika en framtida misstolkning av hithörande
paragrafer med tillämpning av 2 och 4 §§ i stället för 1 §, syntes det
nödvändigt att för de lindrigaste fallen ytterligare sänka minimum i 1 §. Detta
torde lämpligen kunna ske genom en uppdelning av brottet i tre brottstyper,
