Departementschefen.De av kommittén i nu förevarande båda paragrafer föreslagna stadgandena ha synts mig huvudsakligen böra undergå endast redaktionella jämkningar. Sålunda har till en början i ett första stycke av 11 § upptagits stadgandet om straff för osant intygande, vari bestämmelsen om upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull inskrivits. Vidare har, med beaktande av den anmärkning hovrätten över Skåne och Blekinge framställt mot stadgandets lydelse i kommittéförslaget, ordningsföljden vid beskrivningen av det osanna intygandet ändrats. Med anledning av vad kommittén uttalat om tillämplighetsområdet för stadgandet om straff för oriktig uppgift "om vem han är" och vad därmed äger samband vill jag anmärka, att kommittén därvid synes ha givit straffbestämmelserna i 12 kap. om förfalskning en alltför snäv innebörd. Att t. ex. hos en bank i diktat namn skriftligen begära en bankbok och göra uttag i samma namn synes mig vara att hänföra under 12: 1 eller 2 i förslaget. Av samma skäl som utvecklats under 12: 1 har i departementsförslaget upptagits den av kommittén såsom villkor för straffbarhet föreslagna förutsättningen fara i bevishänseende. Däremot har det icke ansetts påkallat att här, i motsats till i 12: 1, till urkundsbegreppet knyta den särskilda bestämningen att urkunden upprättats till bevis.
Som ett andra stycke av 11 § har upptagits stadgandet om straff för den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund av sådant slag som i det föregående berörts. Det har nämligen befunnits lämpligt att ansluta straffbestämmelsen mot brukande av den oriktiga urkunden omedelbart till huvudstadgandet om straff för dess tillskapande. Straffet har härvid i överensstämmelse med regleringen i förfalskningskapitlet angivits genom en hänvisning till huvudstadgandet tidigare i paragrafen. Härigenom har även i viss utsträckning beaktats den anmärkning, som hovrätten över Skåne och Blekinge framställt i anledning av olikheten mellan straffskalorna i 10 och 11 §§ i kommittéförslaget.
Det återstående innehållet i 11 § i kommittéförslaget har därefter upptagits i 12 § i departementsförslaget. Missbruk av pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund har därvid såsom det viktigaste fallet nämnts först. I andra hand har upptagits sanningslöst utgivande av handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund. Brottsbeteckningen missbruk av urkund har funnits användbar för båda fallen.
Paragrafen motsvarar 12 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande att där någon förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats till bevis, han försåvitt åtgärden innebär fara i bevishänseende, skall för nekande av hand dömas till böter eller fängelse.
Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12: 5 b, som stadgar straff för den som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning. Utvidgningen av det straffbara området till att omfatta förnekande av egen underskrift icke blott å förskrivning, d. v. s. ett skuldebrev, kontrakt eller dylikt,
