särskild prövning, att ämbetsmannen genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.
Eftersom vid allmänna brott, även sådana som förövas i samband med tjänsten, ämbetsstraff enligt förslaget helt betingas av uppgiften att skydda den offentliga tjänstens integritet, uppkommer här icke något behov av ersättningsstraff för det fall att ämbetsmannen icke längre innehar tjänsten. Den som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten och avgått från denna före domen skall sålunda icke erhålla strängare straff än om han alltjämt haft kvar befattningen och i domen kunnat avsättas därifrån. Däremot har kommittén funnit erforderligt att upptaga den sist i förevarande paragraf inrymda särskilda regeln om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätandet av det allmänna straffet. Till motivering härav har kommittén anfört, att det allmänna straffet enligt förslaget i första hand skulle bestämmas av svårhetsgraden hos det allmänna brottet, därvid ett möjligen föreliggande samband med tjänsten skulle komma i betraktande såsom en försvårande omständighet. Härav följde, att när ämbetsmannens ställning dessutom påkallade ett särskilt ingripande med avsättning eller suspension, dessa senare påföljder av brottet icke obetingat borde få karaktär av ett tillägg till strafflidandet. Tvärtom överensstämde det med principerna för tillämpningen av andra skyddsåtgärder i straffrätten att beakta den förlust ämbetsstraffet innebure vid bestämmandet av straffet för, brottet. Härigenom vunnes också överensstämmelse med grunderna för straffmätningen vid de självständiga ämbetsbrotten. Emedan vid dem såsom straff användes i första rummet ämbetsstraff och därutöver i mån av behov allmänt straff, komme i sistnämnda fall den straffreaktion som svarade mot brottslighetsgraden att utgöras av ämbetsstraff och allmänt straff i förening. På motsvarande sätt komme enligt den föreslagna regeln, sedan domstolen avgjort vilken inverkan det allmänna brottet måste medföra på ämbetsmannens ställning, straffet att bestämmas genom en enhetlig straffmätning. Därvid kunde förekomma, att ett mera ingripande ämbetsstraff, som påkallades av hänsyn till tjänstens integritet, funnes vara tillfyllest ur straffsynpunkt. Med hänsyn till sådana fall hade upptagits föreskriften att allmänt straff, som stannade vid böter, skulle. kunna bortfalla. Någon anledning att göra skillnad mellan allmänna brott med och utan samband med tjänsten förelåge därvid enligt kommitténs mening icke. Om en fylleriförseelse, exempelvis på grund av upprepade återfall, ansåges böra föranleda avsättning eller suspension, borde fylleriböterna kunna bortfalla, oavsett huruvida förseelsen ägt "rum under tjänsteutövning eller utom tjänsten.
I anledning av denna paragraf ha till en början justitiekanslersämbetet,
Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund förordat, att i
paragrafens första punkt uttrycket "dömes till straffarbete" utbyttes mot "förskyllt
straffarbete". Eljest skulle nämligen med hänsyn till bestämmelsen i
paragrafens andra stycke om ämbetsstraffets reducerande inverkan på det
allmänna straffet tvekan kunna uppkomma rörande lagrummets rätta tillämpning
