i sådana fall, då en ämbetsman förskyllt straffarbete men den förlust han skulle lida genom ett ådömande av ämbetsstraff befunnes böra medföra att han i stället för straffarbete dömdes till fängelse.
Den ökade användning av ämbetsstraff, som föreslagits genom upptagande av möjligheten att ådöma sådant så snart en ämbetsman för allmänt brott förskyllt fängelse eller böter, har hälsats med tillfredsställelse av överståthållarämbetet. Enligt ämbetets mening vore det nämligen önskvärt, att möjlighet bereddes att i större utsträckning än för närvarande från tjänsten skilja ämbetsman som begått brott varigenom han visat sig uppenbart olämplig att utöva sin befattning. I samma riktning har generaltullstyrelsen uttalat sig. i det styrelsen framhållit att stränga krav på hederlighet och pålitlighet måste ställas beträffande tulltjänstemän som hade att bevaka fartyg och gods. Om en sådan tjänsteman bleve dömd till fängelse eller böter, kunde, även om brottet förövats utom tjänsten, omständigheterna vid dess begående likväl giva vid handen att vederbörande icke vore skickad att utöva sin tjänst. Styrelsen ansåge det därför vara av synnerlig vikt, att i sådana fall avsättning eller suspension skulle kunna ådömas. Även länsstyrelsen i Gotlands län har uttryckt tillfredsställelse med förslaget i nu ifrågavarande hänseende.
Justitiekanslersämbetet har däremot ifrågasatt, huruvida det icke vore väl hårt att en ämbetsman som gjort sig skyldig till ett allmänt brott, vilket endast förskyllt böter, skulle kunna dömas till avsättning. För sådan händelse vore i varje fall önskvärt att domstolen finge möjlighet att skilja vederbörande från befattningen med rätt för honom att under vissa förutsättningar komma i åtnjutande av pension. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har givit uttryck åt betänksamhet inför förslaget att ämbetsstraff skulle kunna tillgripas så snart en ämbetsman för allmänt brott förskyllt fängelse eller böter. Föreningen har framhållit, att antalet straffstadganden utom strafflagens område under senare år ständigt ökat. Enligt det nu förevarande förslaget skulle även inträda en väsentlig ökning av straffbuden i strafflagen. Brottsstatistiken utvisade redan en tendens till stigande brottslighet, och det finge numera antagas att även bland den stora krets personer, som enligt förslaget skulle inrymmas under begreppet ämbetsmän, funnes många som någon gång gjorde sig skyldiga till brott, antingen mot strafflagen eller mot någon specialförfattning. Därest man överhuvudtaget ville bibehålla principen om ämbetsmäns oavsättlighet, måste man tveka inför det nu ifrågavarande stadgandet i förslaget, som särskilt i tider av inre politiska motsättningar kunde missbrukas och tjäna som en genväg för kringgående av grundlagens bestämmelser i nämnda hänseende. Den uppställda förutsättningen att ämbetsmannen skulle ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten inrymde möjlighet till olika tolkningar allteller tillfälliga skiftningar i åskådningssättet hos majoriteten av medborgarna. I varje fall ansåge sig föreningen böra förorda, att stadgandets räckvidd begränsades till att avse sådana fall, då det allmänna brottet förskyllt frihetsstraff. Länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom landsfogden i Uppsala län ha likaledes funnit, att avsättning enligt nu förevarande paragraf endast
