skulle behandla en patient med ryggvärk. Mary visste allt. De visste ingenting. Och hur skulle de kunna lära sig annat än genom praktisk erfarenhet, och den fick just nu den olyckliga tant Marthas sjuka rygg bestå.
Föregående måndag hade pastor Meredith rest till Nova Scotia för att där tillbringa sin korta ledighet, och han hade tagit Jerry med sig. På onsdagen angreps tant Martha helt oförberett av en ofta återkommande, hemlighetsfull krämpa, som hon kallade ryggskott, och som alltid brukade komma på, när det som allra minst lämpade sig. Hon kunde inte stiga upp ur sängen, och den minsta lilla rörelse vållade henne fruktansvärda smärtor. Någon doktor ville hon på inga villkor ha. Faith och Una lagade maten — sådan den då blev — och passade upp på henne. Maten, som sagt — den är det nog bäst att tala tyst om, men inte var den mycket sämre än eljest i vardagslag, då tant Martha var på benen. Det fanns många kvinnor i byn, som gärna skulle ha kommit och hjälpt till med hushållet, men tant Martha ville inte, att det skulle bli känt, att hon låg sjuk.
— Ni får försöka reda er själva, tills jag kommer upp igen, pustade hon. — Gud ske lov och tack, att John inte är hemma. Där står fullt upp med kokt fårbringa i stora lerfatet, bröd finns ännu, och ni kan gärna öva er med att koka litet gröt.
Flickorna hade övat sig, men resultatet blev klent. Den första dagen hade gröten varit för tunn. Den andra var den så man hade kunnat skära den i skivor som en limpa. Och båda dagarna hade den varit vidbränd.
— Jag avskyr gröt, sade Faith ilsket. — När jag blir gift och får mitt eget, ska jag aldrig ha så mycket som en grötklick på mitt bord.
— Hur ska det gå med dina arma barn då? sade Una.
