Taylors lada, sade hon. — Det är ett nätt sätt du har att visa din tacksamhet, det måste jag säga.
— Jag är visst tacksam, svarade Mary i snäsig ton. — Det skulle ni alla veta, om ni hade hört hur jag har försvarat pastorn nu om dagarna. Jag tror jag ska ha blåsor på tungan, så ofta har jag sagt, att man inte ska lägga honom till last om hans jäntor tog sig för att ha storrengöring på söndagen. Han var bortrest — men ni hade väl bort förstå bättre.
— Men vi har ju inte gjort det, bedyrade Una. — Det var ju på måndagen vi hade storstöket. Var det inte, Faith?
— Visst var det på måndagen, sade Faith med flammande ögon. — Vi gick till söndagsskolan, fastän regnet öste ner — och ingen kom — inte ens herr Abraham, som ändå brukar prata om så’na som är kristna, bara när det är vackert väder.
— Det var på lördagen det regnade, rättade Mary. — På söndagen var det härligt väder. Jag var inte i söndagsskolan, för jag hade tandvärk, men alla andra var där, och de såg hur alla era grejor låg ute på gräsplanen. Och herr Abraham och hans fru med, som åkte förbi — de såg hur ni var ute och skakade mattor på kyrkogården.
Una satte sig ned bland tusenskönorna och började gråta.
— Seså, sade Jem beslutsamt, det här måste vi klara upp. Det är någon, som misstar sig. Det var vackert väder i söndags, Faith. Hur kan du ha förväxlat lördag med söndag?
— Det var bönemöte på torsdagskvällen, ropade Faith. — Och Adam flög upp i soppskålen på fredagen, därför att Miran jagade honom, och förstörde soppan. Och på lördagen var det en orm i källaren, och Karl fångade den
