människor pratar. Och det går ut över er pappa, som inte lärt er bättre. Det här kommer han att få äta opp så länge han lever. Jag tycker sannerligen ni borde skämmas.
— Men vad i all världen har vi gjort? frågade Una igen. Faith sade ingenting, men hånet flammade ur hennes ögon, som hon fäste på Mary.
— Nu ska ni inte låtsas vara så oskyldiga, återtog denna. — Alla människor vet ju vad ni har gjort.
— Inte jag åtminstone, inföll Jem Blythe förargad. — Du understår dig inte att ha Una att gråta, Mary Vance. Vad är det du tjatar om?
— Ja, du kanske inte vet, eftersom du är så nyss hemkommen, sade Mary, något spakare. Jem förstod alltid att handskas med henne. — Men alla andra vet.
— Vad är det di vet? Kan du inte snart klämma fram med det?
— Att Faith och Una i söndags skolkade från söndagsskolan och ställde till med storrengöring i prästgården.
— Det gjorde vi visst inte, skreko Faith och Una med en mun och den högsta förtrytelse.
Mary tittade högdraget på dem.
— Jag kunde då aldrig tro, att ni skulle neka, så som ni har grälat på mej därför att jag brukar ljuga, sade hon. — Vad tjänar det till att säga nej? Alla vet ju att ni gjorde det. Herr Clow och hans fru såg’et, när de åkte förbi. Somliga säger till och med, att kyrkan brakar i sina fogar, men det tycker jag ändå är överdrift. Visst har ni i alla fall burit er gräsligt åt.
Nan Blythe reste sig och slog armarna omkring de båda förfärade flickorna Faith och Una.
— Hör du Mary, de här båda flickorna och deras bröder voro snälla nog att ta dig med sig hem och ge dig mat och kläder den gången du låg svulten och frusen i herr
