vi trodde galet. Vi gick till söndagsskolan i det rysliga regnet på lördagen, men ingen kom. Och se’n tyckte vi, att vi ville ställa till med storrengöring på måndagen, så inte folk skull behöva förfasa sej över hur smutsigt di har det i prästgården — sensation över hela kyrkan — och det gjorde vi också. Jag skakade mattorna ute på kyrkogården, därför att den låg så bra till, inte därför att jag ville vara vanvördig mot de döda. Och det är inte di döda, som har börjat bråka över det här, utan det är di levande. Och ingen av alla dem, som här sitter i kyrkan, har rätt att skjuta skulden på min pappa för detta, för han var bortrest och visste aldrig ett dugg, och för resten så trodde vi ju, att det var måndag. Han är den bästa och snällaste pappa, som nå’nsin levat på jorden, och vi håller av honom av hela vårt hjärta.
Nu hade Faith gråten i halsen. Hon sprang ned från estraden och kilade ut genom kyrkans sidodörr. Därute i den vänliga, stjärnljusa sommarnatten kände hon sig genast bättre till mods; hennes ögon svedo ej längre, och känslan av att hennes strupe ville snöras samman försvann. Hon var belåten och glad. Hon hade sagt ifrån hur saken förhöll sig, och nu var den förskräckliga stunden över. Nu visste alla, att hennes far stod utanför det hela och att hon och Una visst inte voro så hänsynslösa, att de med flit ställt till med en storrengöring just på en söndag.
Inne i kyrkan stirrade församlingsborna litet förbryllade på varandra. Men så reste sig Thomas Douglas med beslutsam min och kollektbössan i handen. Hans plikt låg tydlig och klar — kollekten skulle tas upp, om så himlen ramlade ner. Och nu skramlades det med slantar i bänkarna, växelsången sjöngs, ehuru kören inte fick den rätta klangen i rösterna, och pastor Cooper läste slutligen välsignelsen. Han hade sinne för humor, och Faiths
