framträdande för offentligheten hade slagit an på honom. För övrigt var han gammal vän till hennes far.
Pastor Meredith kom hem kvällen därpå, men dessförinnan hade Faith lyckats ännu en gång tilldraga sig det lilla samhällets uppmärksamhet. När den spänning lättat, som hon befunnit sig uti ända tills hon på söndagskvällen haft sitt lilla anförande från estraden i kyrkan, inträdde en stark reaktion, och hon blev som fröken Cornelia skulle ha uttryckt sig, »smäckfull med odygd» på måndagen. I denna upprymda stämning utmanade hon Walter Blythe att rida storgatan fram på ett svin, medan hon själv skulle bestiga ett annat.
De båda svinen voro två högbenta, magra kreatur, som ansågos tillhöra den grimaserande Bertie Shakespeare Drews fader, men i flera veckor gått och bökat vid dikesrenarna omkring prästgården. Walter hade ingen lust att rida på ett svin genom byn, men när Faith Meredith utmanade honom, kunde man ju inte dra sig undan. De redo i vild galopp utför backen och genom byn, Faith dubbelviken av skratt på sin förfärade och otränade springare, Walter eldröd i ansiktet — så generad var han. De skumpade förbi pappa pastorn själv, som just kom gående från stationen. Enär han var litet mindre tankspridd och drömmande än vanligt, detta på grund av att han på tåget haft ett samtal med fröken Cornelia, vilket för tillfället väckt upp honom, observerade han ryttaren och ryttarinnan och föresatte sig att ge Faith en uppsträckning, så fort hon kom hem. Men när han själv steg in genom sin grind, hade han redan glömt den lilla bagatellen.
De ridande passerade fru Alec Dawis, som skrek högt av fasa, och de mötte fröken Rosemary West, som skrattade och drog en suck. Slutligen, omedelbart innan svinen störtade in på den Drewska gården, som de sedermera
