Hoppa till innehållet

Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Det tror jag, det. Marilla skämmer bort dem alldeles förskräckligt. Särskilt Jem kan aldrig göra någonting, som i hennes ögon är orätt.

— Fröken Cuthbert måste väl vara tämligen till åren nu, sade fröken Cornelia och tog också hon fram sin stickstrumpa, så att hon skulle vara jämnspelt med Susan. Fröken Cornelia hade den uppfattningen, att den kvinna, som sysslade med ett handarbete, hade ett stort övertag över den, som satt med händerna i kors.

— Marilla är sina åttio år fyllda, sade Anne. — Hennes hår är snövitt. Men egendomligt nog är hennes syn nu vida bättre än den var, när hon var sextio.

— Kära du, jag är riktigt glad att ni alla är hemma igen. Jag har varit rysligt ensam. Men vi har inte legat på latsidan i The Glen, det kan du tro. I hela min levetid ha vi aldrig haft en så’n spännande vår, vad kyrkliga angelägenheter beträffar. Vi har äntligen valt oss en präst, kära du.

— Han heter John Knox Meredith, doktorinnan, inföll Susan, besluten att inte låta fröken Cornelia få tala om alla nyheter.

— Är han hygglig? frågade Anne intresserad.

Fröken Cornelia suckade, och Susan stönade.

— Ja, för all del, inte kan man påstå annat än att han är hygglig, sade fröken Cornelia. — Därtill är han mycket lärd och mycket stark i tron. Men se vanligt sunt förstånd, Anne lilla, det har han inte.

— Men varför kallade ni honom då?

— Ja, ser du, det är alldeles säkert, att en bättre predikant har vi aldrig haft i Glen S:t Marys kyrka, sade fröken Cornelia och tog upp ett par tappade maskor. — Det är väl därför att han är så virrig och tankspridd, som han aldrig blivit kyrkoherde i någon stad. Hans provpredikan