var överdådig, det vill jag bara säga. Den blev alla människor förtjusta i.
— Han ser utmärkt bra ut, doktorinnan, och säga vad man vill, det är ändå roligt att se en vacker karl uppe i predikstolen, sade Susan, som tyckte det var på tiden att åter göra sin mening hörd.
— Vi ville för resten ha saken avgjord, sade fröken Cornelia. — Pastor Meredith var den ende, som vi alla voro fullt eniga om. Annars hade envar någon anmärkning att göra. En del folk talte om att välja pastor Folson. Också han predikade bra, men det var många, som inte kunde med hans utseende. Han var för svart och slickad.
— Han var nästan på pricken lik en stor svart hankatt, när den slickat sig blank och fin, sade Susan. — Jag skulle aldrig stå ut med att se en så’n karl uppe i predikstolen varenda söndag.
— Så hade vi ju också pastor Rogers, men nog föreföll han mig som vita plåstret, återtog fröken Cornelia. — För resten hade han den oturen, att just som han före sin provpredikan läste upp texten, så kom gubben Caleb Ramsays gamla bagge in i kyrkan och gav till ett rungande »bä-ä-ä!» just som pastorn öppnat munnen. Alla skrattade, och se’n var det förkylt för den stackarn. Somliga tyckte, att vi borde kalla pastor Stewart, därför att han är så lärd. Han kan läsa Nya testamentet på fem språk.
— Ja, få se om han kommer in i himmelen lättare för det, sade Susan. — Jag tvivlar på’t.
— Så var det ju också pastor Newman, men han hade alldeles för stor familj, sade fröken Cornelia.
— Medan han var här, så bodde han hos min svåger, James Clow, sade Susan. — Och en dag så frågade jag honom: Hur många barn har pastorn? Nio pojkar och
