XIII.
Stugan på kullen.
Det fanns en liten aldrig sinande källa, ständigt iskall och kristallklar, i en liten av björkar skuggad vrå av Regnbågens dal, på sluttningen nedåt den sanka ängen. Det var inte många, som hade reda på att den fanns. Barnen från prästgården och Ingleside visste det naturligtvis, liksom de visste allting annat om den trolska dalen. Ibland gingo de dit för att få sig en dryck friskt vatten, och i många av deras lekar fick den föreställa en springbrunn i någon slottsträdgård öster om solen och väster om månen.
Anne kände till den och höll av den, därför att den erinrade henne om hennes egen älskade Skogsnymfens källa hemma på Grönkulla. Rosemary West kände till den, vackra minnen knöto sig till dess melodiska sorl. För aderton år sedan hade hon suttit invid den en skymningsstund i vårens tid och hört den unge Martin Crawford stamma fram sin bekännelse, att han älskade henne. Och hon hade förtrott honom, att hon höll av honom tillbaka, och de hade kysst varandra och utbytt trohetslöften vid det porlande källsprånget i skogsdungen. Sedan hade de aldrig mer suttit där — Martin hade seglat bort på den färd, som blev hans sista. Men för Rosemary West var källan alltid en helig plats, oupplösligt förbunden med minnet av hennes ungdomskärlek. Så fort hon gick förbi i närheten, saktade hon sina steg för att väcka till liv den gamla drömmen — en dröm, som för länge sedan förlorat smärtans udd och blott ägde kvar sin ljuvhet.
Källan låg väl dold. Man hade kunnat passera blott ett par meter från den utan att ana dess tillvaro. För två mansåldrar sedan hade en väldig gammal fura fallit nästan tvärs över den. Av trädet fanns ingenting kvar utom dess
