Regnbågens dal, där han satt, hördes blott ett sakta sus, när vinden drog genom trädkronorna under den redan stjärntindrande himlen, men på avstånd ljödo barnens glada röster och klingande skratt.
De månbelysta astrarnas luftiga skönhet, blänket från det lilla källsprånget, bäckens milda sorl och ormbunkståndens vajande behagfullhet försatte pastorn i en egendomlig stämning. Han glömde församlingsstridigheter och kyrkliga problem, och de gångna åren blevo som om de aldrig funnits; han var åter en ung teologie studerande, och junis rosor blommade röda och doftande kring hans Cecilias mörka, stolt burna huvud. Han satt där och drömde som en ung gosse. Och det var i detta psykologiska ögonblick, som Rosemary West kom gående på stigen och plötsligt stod bredvid honom på den farliga platsen, där förtrollning låg i luften. John Meredith reste sig, då hon närmade sig, och såg henne — faktiskt såg henne — för första gången.
Han hade råkat henne i kyrkan en eller två gånger och förströdd tagit henne i hand liksom han gjorde med envar, som han mötte, när han kom vandrande från eller till predikstolen. Men i umgängeslivet hade han ännu aldrig råkat henne, och han hade ej haft anledning att besöka henne och hennes syster. Om någon före denna kväll frågat pastor Meredith hur Rosemary West såg ut, skulle han inte ha det minsta begrepp därom. Men aldrig kunde han glömma henne så som hon nu tedde sig för honom i det vänliga månskenet invid källan.
Hon var i alla fall inte det minsta lik Cecilia, som alltid varit hans ideal av kvinnlig skönhet. Cecilia hade varit liten och mörk och sprittande av liv. Rosemary var lång och ljus och blid, men ändå tyckte John Meredith, att han aldrig sett en vackrare kvinna.
