Hon var barhuvad, och hennes guldglänsande hår — vid ljus sirap hade Di Blythe en gång liknat färgen — låg i släta, tjocka flätor lindat kring huvudet. Hon hade stora, lugna blå ögon, som alltid tycktes stråla av vänlighet, hög, vit panna och ett fint format ansikte.
Man sade alltid om Rosemary West, att hon var »söt». Hon var så söt, att ej ens hennes längd och ståtliga hållning någonsin förskaffat henne ryktet att vara uppblåst eller »högfärdig», och den beskyllningen skulle under samma omständigheter vem som helst eljest i Glen S:t Mary ha råkat ut för. Livet hade lärt henne att vara tapper och tålmodig, att älska och förlåta. Hon hade med blicken följt det fartyg, på vilket hennes trolovade seglade ut ur Fyra vindars hamn i solnedgången. Men ehuru hon länge väntade och bidade, hade hon aldrig sett det återvända. Den väntetiden hade tagit flickårens munterhet ur hennes ögon, men hon hade hållit sig märkvärdigt ung. Det var därför att hon förmått alltjämt bevara den glada villighet att taga emot vad livet bjuder, som de flesta av oss växa ifrån, när vi lämna barndomen. Men den ej blott gav Rosemary själv ungdom, utan den gav även den, som talade med henne, en behaglig känsla av ungdomlighet.
John Meredith blev häpen över hennes älsklighet, och Rosemary blev häpen över att stöta på honom. Hon hade aldrig trott, att hon skulle träffa någon människa vid den lilla undangömda källan, allra minst enstöringen från prästgården. Hon höll på att släppa det tunga bokpaketet, som hon bar hem med sig från byns lånbiblotek, och för att dölja sin förvirring tog hon sin tillflykt till en av de små nödlögner, som ej ens de bästa kvinnor ringakta — när nöden är stor.
— Jag — jag kom för att få mig litet friskt vatten, sade hon till svar på pastorns allvarliga hälsning, och hon
