Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

därför får han ingenting för att han bränner sina kol. Hon har lovat, Jim. Så därför är det inte värt jag oroar mig.

Uppe på sitt rum satt Rosemary en lång stund och blickade ut genom fönstret över den månbelysta trädgården och ned mot den avlägsna, blänkande viken. Hon kände sig på ett obestämt sätt upprörd och bragt ur sin jämnvikt. Hon hade i en hast blivit trött på drömmar, som aldrig ledde till någonting … Ute i trädgården lossnade den sista röda rosens kronblad och ströddes omkring av en liten vindkåre. Sommaren var förbi — det var höst.


XIV.
Fru Davis’ förslag.

Pastor Meredith vandrade hemåt med långsamma steg. I början dröjde hans tankar vid Rosemary, men när han hunnit ned i Regnbågens dal, hade han glömt allting, som rörde henne, och grubblade på en trossats i den tyska teologin, som Ellen framdragit. Han gick genom Regnbågsdalen utan att märka det. Dess charm förmådde intet gentemot tysk teologi.

När han kom fram till prästgården, gick han in i sin studérkammare och tog ned en diger foliant för att se efter vem som hade rätt, han eller Ellen West. På dess tättryckta sidor forskade han, tills dagen grydde; han hade nu kommit in på en ny tankegång, och den följde han under hela den närmaste veckan liksom en jakthund följer ett spår, fullständigt förlorad för världen, sin församling och sin familj. Han läste dag och natt, han glömde att gå ut till måltiderna, när Una ej fanns till hands att draga honom ut i matsalen. Han ägnade aldrig Ellen och Rosemary en tanke.