till, men vad gjorde det? Även i det här fallet hade fru Davis ordnat och bestämt allting till sin egen belåtenhet. Nu återstod bara att underrätta pastor Meredith.
— Vill ni vara god och stänga den där dörren, sade fru Davis och skilde litet på läpparna för att släppa fram orden. Tonen var kärv. — Jag har någonting viktigt att säga er, men jag kan inte tala med ett så’nt förskräckligt oväsen i förstugan.
Pastorn drog helt beskedligt igen dörren. Därefter satte han sig ned framför fru Davis. Ännu så länge var han knappt medveten om hennes närvaro. Hans tankar kämpade alltjämt med tysken Harnacks irrläror. Fru Davis märkte, att han var förströdd, och kände sig naturligtvis förolämpad.
— Jag har kommit för att tala om för er, pastor Meredith, sade hon i ganska frän ton, att jag bestämt mig för att adoptera Una.
— A — doptera U — na? — Pastorn stirrade på det obehagliga ansiktet framför honom och begrep inte ett smack.
— Jaha. Jag har tänkt på saken en tid. Efter min mans död har det varit min mening att ta ett fosterbarn. Men det är inte så lätt att få tag i ett, som passar. Det är mycket få barn, som jag skulle vilja ta upp i mitt hem. Det skulle aldrig falla mig in att ta en unge från ett barnhem — då vet man inte vad man kan få för samhällets avskum. Några andra barn finns knappt att få. En av fiskarna bortåt Fyra vindars udde dog i höstas och lämnade sex barn efter sig. De låg åt mig för att jag skulle ta en av de ungarna, men jag var tvungen att upplysa dem om att jag inte tänkte adoptera något barn, kommet från sådant patrask. Farfadern stal en gång en häst. Dessutom var det pojkar allihop, och jag ville ha en flicka — en snäll
