och lydig flicka, som jag kan fostra upp till en fin dam. Una skulle passa mig mycket bra. Henne skulle man kunna få riktigt utmärkt fason på, om man på allvar toge i håll med henne — hon är inte alls lik Faith. Det skulle aldrig falla mig in att adoptera Faith. Men jag ska ta Una och ge henne ett gott hem och fin uppfostran, pastor Meredith, och om hon artar sig väl, ska jag lämna alla mina pengar åt henne, när jag dör. Mina släktingar ska i alla händelser inte ärva en cent, det är mitt fasta beslut. Det är mycket för att förarga dem, som jag bestämt mig för att ta ett fosterbarn. Una ska bli uppklädd och få undervisning och fin uppfostran, pastor Meredith. Jag ska kosta på henne både musik- och målningslektioner och behandla henne precis som om hon vore min egen.
Vid detta laget hade pastorn hunnit bli klarvaken. En matt rodnad hade stigit upp på hans bleka kinder, och hans vackra mörka ögon lyste av en hotande glans. Denna kvinna, vars simpelhet och pösande penningdryghet liksom dunstade ut ur varenda en av hennes porer — satt hon verkligen här och begärde, att han till henne skulle lämna från sig sin Una — sin lilla allvarsamma Una med Cecilias egna, mörkblå ögon — det barnet, som den döende modern tryckt intill sitt hjärta, sedan de andra barnen gråtande letts ut ur rummet? Cecilia hade hållit sin lilla yngsta i famnen, tills dödens portar slagit igen om henne, över det lilla mörka huvudet hade hon blickat upp mot sin man.
— Akta henne väl, John, hade hon bett honom. — Hon är så liten och så känslig. De andra kunna nog slå sig fram, men mot henne kommer världen att vara hårdhänt. Ack John, jag vet inte hur det skall gå med dig och henne. Ni båda behöva mig så väl. Men håll henne tätt intill dig — tätt intill dig.
Det hade varit så gott som hennes sista ord, så när
